Lymfödem, pigghet och livet

Jag glömde min strumpa idag och det gör mig orolig. Dumt egentligen för fysioterapeuten har sagt att hon skulle vilja att jag började att fuska med strumpan lite. Mitt lymfödem är rätt så blygsamt och jag ingår i en studie där man tittar på om även patienter med mindre ödem blir hjälpta av en armstrumpa.

Själv kan jag inte ens se någon skillnad men fysioterapeuten ser det med blotta ögat och mätningar visar att armen är mer svullen än den andra.

https://www.cancerfonden.se/artiklar/tips-for-dig-med-lymfodem

Däremot läste jag några artiklar tidigare om lymfödem som blev värre efter strålning så nu är jag skiträdd att missa strumpan. Det var ju inte meningen riktigt.

http://blogg.karinbjorkegrenjones.se/2015/12/17/fajt-mot-lymfodem/

Jajajaja, det känns ok iallafall. Jag har fortfarande ingen känsel i underarmen eller i armhålan men det är inget jag tänker på.

Annars är jag pigg. Går på kurs och åker sedan efter en heldags kurs till jobbet fast det ska jag INTE göra imorgon för då ska jag städa hemma. Har sagt upp städfirman eftersom jag är så pass pigg och aktiv numera.

Tänkte idag när jag körde spårvagn att det bara är en vecka sedan jag slutade med min cancerbehandling. Det är lite svårt att fatta. Om jag inte blev påmind när jag ser frisyren i spegeln så skulle jag nog glömma att jag haft cancer. Vad är det ens att komma ihåg?

Fast det sved lite när en chef på det företag där jag går kurs tittade på mig och sa att jag ser lite manlig ut i mitt hår HALLÅ JAG VALDE INTE ATT SE UT SÅ HÄR.  HÅLL KÄFTEN. Det sa jag inte men jag tänkte det. Okänsligt av en person som vet. Fast jag har inget emot att se ut så här. Jag har däremot något emot personer som inte kan tänka.

Har gått ner några gram i vikt hahahaha. I den här takten lär jag ha normalt BMI till när jag fyller 76 😀

Överviktig och manlig med ett litet lymfödem. Det är jag det.