Publicerad i Biverkningar

Håret 8 månader senare

Så här ser håret ut 8 månader efter cellgiftsbehandlingens slut. Men jag fortsatte att trimma ner det med trimmern till 3 mm fram till i slutet av februari eftersom jag inte ville ha enstaka hår på skallen.

I juni var jag hos frissan och klippte mig men efter det har jag inte gjort något mer än att färga håret men som ni ser på skarven så är det ett tag sedan.

img_20180226_0913157439027172343399185.jpg

Februari 2018

 

img_20180331_1209335138776012444040480.jpg

Mars 2018, jag slutade med peruken då.

 

img_20180430_1649088949506828377034066.jpg

April 2018

 

img_20180529_080839_1386140556253802390819.jpg

Maj 2018… det hade inte börjat bli krulligt än

 

img_20180621_1325448888667847843667523.jpg

Juni 2018

Efter det så har det bara blivit krulligare och krulligare. Få se var det slutar!

Publicerad i Behandlingar, Efter C, Kroppen, Rehab efter C

Avstämning på cancerrehab Rosenlund

Träffade min fysioterapeut idag för avstämning vad gäller bassängträningen och mitt mående. Berättade att jag känt mig mer nedstämd senaste månaden. Att livet är som ett rakt streck. Hon tipsade om antidepressiva läkemedel eftersom hon tidigare jobbat med en psykolog inom cancerrehab. Den psykologen tyckte att alla kvinnor som äter antihormoner borde få SSRI preparat samtidigt.

Inte i min värld. Om andra vill ta såna så är det säkert bra för dem men jag är en motståndare vad gäller den typen av preparat för mig.

Men som ett led i att få mig att må bättre (komma i bättre sinnesstämning) så ska jag gå bassängträning två gånger i veckan fram till v44. Rörelse gör att man mår bättre rent psykiskt! Det provar jag mycket hellre. Om det inte hjälper så testar jag johannesört istället.

Jag får även byta min lätta träningsgrupp mot en medelgrupp eftersom min axel är bättre nu än för en månad sedan.

Nytt försök!

Publicerad i Okategoriserade

Snart dax för Rosabandet jippon

Det är snart oktober och produkter med ”Rosa bandet” dyker upp…

Visste ni att det finns två Rosa band? Ett som BRO har och ett som Cancerfonden har? Det senare är det av kändisar designade bandet men som inte speciellt är för att stödja just BRÖSTcancer utan cancer rent generellt.

Jag tycker att alla borde läsa detta och sedan fundera på vad man vill stödja och inte. Det finns många sätt att skänka pengar på.

https://tobiasrasmusson.se/cancerjippot-rosa-bandet/

http://www.tidningenhalsa.se/artiklar/artiklar/20170123/ar-cancerfondens-kostrad-vid-cancer-kontraproduktiva/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5993271

Publicerad i Efter C

Fler tankar efter C

Jag saknar lite helhetstänk från sjukvården efter att man haft bröstcancer. Det blir ett himla rännande hos olika läkare/vårdinrättningar om/när man behöver hjälp efter behandlingen.

Insåg det idag att jag går på Christinakliniken på årskontroller, för att få zolodronsyra och för att få Tamoxifen, jag har precis avslutat min lymfstudie på Karolinskas cancerrehab (sista besöket i fredags), jag har bassängträning och är med i en cancerrehabgrupp på Rosenlundssjukhus, jag gjorde min mammografi på Aleris på Sofia Hemmet för 1 månad sedan men förra veckan blev jag kallad till mammografi på Södersjukhuset. Eh? Jag kollar min sköldkörtel (fick hypotyreos efter C) på Aleris Sabbatsberg, jag sköter min onda axel på DBI vid Östermalmstorg och nu ska jag hitta en gynekolog eftersom livmoderslemhinnan måste kollas vartannat år när jag äter Tamoxifen. Har jag missat något? Jodå, det händer att jag träffar vanliga läkare med för utskrivning av allergimediciner och liknande. Och tänkt om jag trillar djup ner i depressionsträsket – då ska jag tydligen söka hjälp inom primärvården.

Varje gång jag besöker en läkare måste jag berätta att jag behandlats för cancer och att jag äter antihormoner eftersom annan medicin kan påverkas samt att symptom jag har jag beror på behandling/antihormoner.

Det är tröttsamt!

Jag önskar att det fanns ett ställe med samlad kunskap kring cancerbehandlingar, biverkningar och andra sjukdomar som kan bryta ut efteråt. Ungefär som när man hade bröstkonferens om mig före beslutet om behandling togs.

Jag vet inte om jag ska tycka att jag har tur som har ett arbete som tillåter att jag springer på alla dessa ställen eller om jag ska se det som otur att jag behöver gå på så många ställen. Men det vore skönt om någon tog sig tid och frågade ”hur mår du egentligen och kan vi göra något åt det?” och sedan fixade så att jag fick lämplig vård.

Det försvinner så oerhört mycket tid för att hantera allt detta.

Publicerad i Efter C, Tamoxifen

Livet efter C

img_20180916_1144188640402239185166666.jpg

Idag träffade jag 4 av de andra kvinnorna som var på Mösseberg samtidigt som mig. Det är alltid lika trevligt och det ger så mycket! En av få saker so känns roliga numera…

En tjej hade skrivit i vår facebookgrupp att hon inte mådde så bra och det visade sig att fler inte mådde så bra. Inuti alltså. Jag skulle inte vilja påstå att jag är deprimerad eller så men saker är inte längre roliga. Det finns inget som är roligt. Människor är mest jobbiga och jag undviker helt folk, det är tråkigt att gå jobba, jag hittar inga bra serier på Netflix, matlagningar roar mig inte längre och jag inser att bilden som togs i fredags efter en massa vin och hot shots är en bild där jag skrattar. Det gör jag nästan aldrig numera.

Vanligt med depression efter bröstcancer

Det är mycket vanligt att patienter som drabbas av bröstcancer får en depression. Varannan kvinna får depression eller ångest under det första året efter diagnosen.

Detta enligt en studie som presenteras i den medicinska tidskriften British Medical Journal, BMJ. 222 kvinnor under 60 års ålder har intervjuats för studien. Även om depression och ångest var mycket vanligt tenderade de depressiva besvären att gå över efter en tid visade studien. 5 år efter diagnos var det 15 av kvinnorna som led av depression eller ångest vilket inte är en större andel än i befolkningen i stort.

Källa: Dagens medicins nätupplaga. 050214. © Netdoktor.se

Jag känner ingenting om det mesta.  Fast deprimerad känner jag mig inte och inte har jag ångest heller men jag känner mig blasé. Ointresserad av livet. Ointresserad av aktiviteter. Ointresserad av människor.

Jag känner inte igen mig själv.

https://www.cancerfonden.se/nyheter/livet-efter-behandlingen

Jag är oerhört trött på livet efter cancern, allt som dök upp efteråt. Ledvärken, övervikten, det krulliga håret, sköldkörtelbesvären, stelheten. Lite naivt så trodde jag att jag skulle vara ”frisk” nu. Det är nu jag är sjuk.

Läste om det här:

http://mittfjardeliv99.blogspot.com/2016/08/livskvalite-och-tamoxifen.html 

Troligtvis så är det antihormonerna som ger dom här känslorna eller  rättare sagt – avsaknaden av känslor. Är det värt det? Värt att äta dom men att sakna livskvalitet?

Det funderar jag på idag.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Jävla skit, Kroppen

Ett steg tillbaka

Igår var jag på sista besöket hos fysioterapeuten på KS som hanterat mitt lymfödem. Mitt deltagande i studien är klart och sista mätningen gjordes.

I juni var mitt lymfödem 4.4% och jag fick sluta med armstrumpan eftersom jag ansågs ”frisk”. Under min semester i Grekland svullnade armen upp igen och strumpan åkte på och blev kvar tills vädret blev svalare.

Nu har jag inte använt strumpan på en månad men jag tycker själv att armen varit mer svullen och den har domnat om kvällarna och det visade sig i mätningen igår. 8.7% ☹️

Armstrumpan åkte på igen.

Det känns ju måttligt kul.

Jag är dödstrött på alla biverkningar. Behandlingarna var en baggis i jämförelse.

Publicerad i Onödigheter

Cytolockar

Bilder från nätet

Jag roade mig att googla på ”chemo curls” igårkväll och läste massor av berättelser om människor med rakt hår som blivit mer eller mindre krulliga efter cytostatikabehandling.

För några hade lockarna försvunnit efter ett halvår medan andra hade skruvlockar i flera år efteråt.

En sak var ganska gemensam – ingen visste hur man hanterar lockar och det förstår jag. Har man, som jag, haft spikrakt hår hela livet blir lockar som en ond dröm. Speciellt när lockarna mest påminner om mormors permanent på 70-talet med efterföljande rullning av håret. Hur gör man och vad gör man inte och blir det bättre?

Jag får blöta håret varje morgon och sedan tar jag olja i händerna och kramar i lockarna för annars får jag ett STORT hår och ser ut som Bobby Ewing och vem vill det???

029-dallas-theredlist.jpg

Funderade igår på att klippa ner håret men om det blir lockigt när det växer ut igen så har jag klippt det i onödan. Hmmm….

 

Publicerad i Efter C

Inställning till cancer

Läste en artikel på gyncancersidan idag (nej jag har inte haft gyncancer…ännu) och tänkte på den kloka ton som Maja Aase förmedlar. Väl värt att läsa och att tänka på.

https://gyncancer.se/2018/08/att-vara-langtidsoverlevare/

//Genom åren har jag funderat över vad som har hjälpt just mig att överleva så här länge. Förutom turen att vara född i rätt tid, med moderna läkare och närheten till universitetssjukhus, har jag tänkt att en förklaring är min egen hållning. Det låter säkert skrytigt, men det handlar inte om något särskilt avancerat utan är något som fungerar för just mig.

En viktig sak är att jag inte fixerar mig vid sjukdomen, jag har den ändå i bakhuvudet mer eller mindre hela tiden, utan att bli speciellt stressad. Jag vet också att folk i gemen inte kan särskilt mycket om min form av cancer, men de är inte dumma för det. Framför allt kan vi prata om andra saker.

En annan viktig sak är att jag följer andra överlevares exempel, bland annat genom att se mig som jämställd med läkarna. Jag tror inte att jag alltid vet bäst, tvärtom, men jag vet åtminstone det jag känner till, och har ansvar för att ha koll på fakta om min egen sjukdom.

Det betyder att jag vet i vilket stadium min cancer upptäcktes, jag vet vilka behandlingar jag har gått igenom och vilka mediciner jag har fått. Den här kunskapen gör att jag kan stå stadigt i samtal med andra och kan koncentrera mig på att tänka på det som för stunden är viktigast.//

Jag oroar mig ibland för att jag inte oroar mig vid det faktum att jag behandlats för bröstcancer från augusti 2017 till april 2018. Jag är förvånad över hur lite just ”cancer” bekommer mig. Med det inte sagt att jag inte känner av en massa biverkningar från behandlingen men biverkningarna är biverkningar och inte ny cancer. Jag funderar mycket på hur jag ska bli ”frisk” igen men rädslan för att få cancer igen eller metastaser är inget jag funderar på. Det kan hända att jag får återfall och det kan vara så att det inte händer.

Så läs hennes korta artikel, det är värt några minuter av ens liv.

Publicerad i Efter C

Cancerrehabskola

Igår var jag på första entimmesträffen på en cancerrehabskola som Aleris håller i. Det var intressant. Mest intressant för att då inser jag att jag inte har så mycket problem från att äta antihormoner. Jag har en massa andra problem så jag är glad att slippa några biverkningar iaf.

Det verkar som om många får problem med svettningar dvs klimakteriebesvär. Och så stora problem att det störde deras nattsömn. Jag kan inte säga att jag har så stora problem med det. Varken sömn eller klimakteriebesvär.  Frågade t.o.m onken om det kunde vara så att Tamoxifenet inte hjälper för mig? Bortsett från att jag ökat i vikt då… Det trodde han inte men jag får anse mig vara lyckligt lottad på klimakteriefronten.

Noterade även att många är oroade för återfall. Riktigt oroade, så där oroade att det äter på dem. Det måste vara oerhört stressande för kroppen. Jag är medveten om att risken är förhöjd hos mig men oroad – nej. Inte ett dugg. Ingen anledning att oroa sig för saker som inte ännu hänt.

Tänkte när jag satt där att jag inte alls känner igen mig i hur man ”brukar” känna efter C. Jag kan inte relatera till varken sömnproblem, stress eller oro.

Men fysioterapeuten som håller i ”kursen”  rekommenderade mig att gå så då gör jag det. Tre gånger kvar.

Publicerad i Behandlingar, Kroppen

Även i armhålorna!

breast-cancer-signs-and-symptoms.png

Läste i veckan om två personer som inte fått information om att även armhålorna ska undersökas när man känner efter knölar i bröstet. Googlade lite och det finns faktiskt inte på bild – där är allt fokuserat på att känna på själva brösten men läser man hos 1177 står det en liten rad:

”Avsluta i armhålan”

https://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Undersokningar/Sjalvundersokning-av-brosten/

För mig som redan haft en spridning till armhålan (jag hade turen att läkare nummer två kände en knöl där) tycker att armhålan är styvmoderligt behandlad. GLÖM INTE ARMHÅLAN!

Och gå på era mammorgrafiundersökningar men lita inte blint på dem – dvs glöm inte att självundersöka. Min tumör syntes tex inte på bilden trots att den satt precis under bröstvårtan. Har man, som jag har, täta bröst (det fick jag reda på för två veckor sedan…) blir det svårt att se förändringar på bilder från mammografin. Täta bröst är vita på mammografibilden och ev. tumörer är oxå vita. Dvs tumörerna är nästan omöjliga att upptäcka. Har man täta bröst passar det bra att komplettera med en ultraljudsundersökning men det görs inte i det vanliga screeningprogrammet.

https://www.amazona.se/tata-brost/

https://www.vardfokus.se/tidningen/2014/nr-5-2014-5/tata-brost-okar-risken/

Så självundersök, glöm inte armhålorna och gå på mammografi. Då har du gjort det du kan för att upptäcka ev knölar.