Publicerad i Efter C, Tamoxifen

Livet efter C

img_20180916_1144188640402239185166666.jpg

Idag träffade jag 4 av de andra kvinnorna som var på Mösseberg samtidigt som mig. Det är alltid lika trevligt och det ger så mycket! En av få saker so känns roliga numera…

En tjej hade skrivit i vår facebookgrupp att hon inte mådde så bra och det visade sig att fler inte mådde så bra. Inuti alltså. Jag skulle inte vilja påstå att jag är deprimerad eller så men saker är inte längre roliga. Det finns inget som är roligt. Människor är mest jobbiga och jag undviker helt folk, det är tråkigt att gå jobba, jag hittar inga bra serier på Netflix, matlagningar roar mig inte längre och jag inser att bilden som togs i fredags efter en massa vin och hot shots är en bild där jag skrattar. Det gör jag nästan aldrig numera.

Vanligt med depression efter bröstcancer

Det är mycket vanligt att patienter som drabbas av bröstcancer får en depression. Varannan kvinna får depression eller ångest under det första året efter diagnosen.

Detta enligt en studie som presenteras i den medicinska tidskriften British Medical Journal, BMJ. 222 kvinnor under 60 års ålder har intervjuats för studien. Även om depression och ångest var mycket vanligt tenderade de depressiva besvären att gå över efter en tid visade studien. 5 år efter diagnos var det 15 av kvinnorna som led av depression eller ångest vilket inte är en större andel än i befolkningen i stort.

Källa: Dagens medicins nätupplaga. 050214. © Netdoktor.se

Jag känner ingenting om det mesta.  Fast deprimerad känner jag mig inte och inte har jag ångest heller men jag känner mig blasé. Ointresserad av livet. Ointresserad av aktiviteter. Ointresserad av människor.

Jag känner inte igen mig själv.

https://www.cancerfonden.se/nyheter/livet-efter-behandlingen

Jag är oerhört trött på livet efter cancern, allt som dök upp efteråt. Ledvärken, övervikten, det krulliga håret, sköldkörtelbesvären, stelheten. Lite naivt så trodde jag att jag skulle vara ”frisk” nu. Det är nu jag är sjuk.

Läste om det här:

http://mittfjardeliv99.blogspot.com/2016/08/livskvalite-och-tamoxifen.html 

Troligtvis så är det antihormonerna som ger dom här känslorna eller  rättare sagt – avsaknaden av känslor. Är det värt det? Värt att äta dom men att sakna livskvalitet?

Det funderar jag på idag.