Publicerad i Efter C, Kroppen

Jag gör så gott jag kan

Det går inte fort, det är nästan som att se någon röra sig i slowmotion, när jag joggar men jag gjorde det (i 28 minuter gång/lufs) och tänkte att hellre sakta än inte alls. Misstänker att alla gamlingarna som använder rullator i Stora Sköndal hade kunnat pinna om mig. Läste i en blogg om att hitta rätt nivå. Det är skitsvårt. Jag ser mig själv som jag var förr och inte bara förr utan jag ser mig själv för 6 år sedan och tycker att min träning idag känns som en fis i rymden. Mentalt lämnar det mig otillfredsställd samtidigt som jag inte orkar mer rent fysiskt.

Tålamod, hur tränar man tålamodsnerven? Hur accepterar jag att jag inte är som förr? Måste jag acceptera det? Att jag inte kan kliva upp på en pall utan stöd. Att träningsvärken handikappar mig efter minsta lilla rörelse. Att den kaloriberäknade mat jag äter till vardags gör att jag har 4 storlekar större byxor nu än för ett år sedan. Det känns lite som att ge upp att behöva acceptera det. Och lymfödemet som kom tillbaka. Den pulserande armen. Den knöliga armhålan. Inkapslingen av implantat.

Vem är jag nu?

Publicerad i Klimakteriet

Klimakteriehumör?

Det är lite si och så med humöret numera. Jag känner att min stubin i vissa lägen krympt till ca 3mm medan jag i andra lägen knappt orkar bry mig. Som en tonåring alltså men det kanske är just så i klimakteriet? Kanske därför det heter klimakteriekärring?

Vissa dagar känner jag att jag inte kan gå till jobbet eftersom mina kollegor gör mig så arga. Ibland av en anledning men oftast bara för att dom är som dom är och det är ju knappast deras fel utan jag som inte kan hantera det.

Idag är en sån dag. När jag vill skrika fula ord och slåss.

Det är därför jag ska gå till gymmet om ett tag.

https://www.mabra.com/experten-sa-hanterar-du-hormonstormarna-i-klimakteriet/