Publicerad i Efter C, Hypotyreos, Klimakteriet, Kroppen, Rehab efter C, Sömn, Tamoxifen, Vikt

Att röra sig

Livet efter BC handlar för min del om att försöka göra något åt stelheten. Det blir lite tveeggat för om jag inte rör mig så blir jag stel och rör jag mig så blir jag stel… fast på ett annat sätt. Rumpan bak hur än jag gör…

Målet är att gå minst 60000 steg i veckan. Eftersom jag har ett stillasittande arbete så innebär det promenader och på senare tid har jag bytt ut en del buss och tunnelbaneåkande mot promenader. En dag i veckan har jag bestämt mig för att ha som en fridag, att jag inte behöver gå 10000 steg – om jag inte vill.

Tis, ons och torsdagar har jag bassängträning just nu. De två sista gångerna gör jag som rehab och när jag bedöms som tillräckligt ”frisk” så kommer jag inte att få gå kvar.

Måndagar och fredagar kör jag en lätt styrketräning i ca 35 minuter. Har fortfarande problem med min frozen shoulder så jag får anpassa rörelserna efter det och jag har lärt mig att för tung träning ger effekter på kroppen i så många dagar att jag inte kan träna alls förrän det är över. Så det blir lättare vikter och fler repetitioner för det är vad min kropp kan hantera.

På söndagar kör jag 30 minuter yin yoga hemma för avslappningens skull

 

Jag försöker även att komma i säng till 22 varje dag för att hinna sova 8 timmar per natt. Kan bli lite senare på helgen, kanske 23 om jag är wild&crazy 😀

Vikten händer det INGENTING med så jag skyller det på hypon.  Jag tycker att jag gör mitt bästa och faktiskt att jag kände mig lite glad i morse när jag promenerade från Gullmarsplan över Skanstullsbron på väg mot Rosendalssjukhus. Det var ett tag sedan jag kände mig glad. Så där glad för ingenting. Så där glad som jag brukade vara innan jag började med Tamoxifen. Bara glad. Glad med en livsplan.