Publicerad i Efter C, Okategoriserade

Även om…

ptfbty

Även om jag inte har så mycket att skriva om numera (mer än gnäll över vikten och sånt) så vill jag ändra dra i väg några rader då och då. Jag minns hur jag läste bloggar under hela min behandlingsperiod och hittade bröstsystrar som jag kände igen mig i bara för att upptäcka att sista inlägget var skrivet av en anhörig för att personen gått bort. Och vad hände med alla andra som skrev under behandlingen men som slutade – lever dom fortfarande? Just nu är sånt viktigt för mig att veta.

Men jag lever fortfarande, gnällig men vid liv även om livet inte alls är dom förr, å andra sidan är det mitt liv. Andras liv kanske återgår?

Publicerad i Efter C, Jävla skit, Kroppen

Ytligheter efter C

Jag har aldrig varit den där vackra kvinnan som män vänt sig om efter men jag har varit nöjd med hur jag sett ut, glad lixom. Det är jag inte längre. Jag försöker vänja mig vid den här krullhåriga feta kärringen men det går inge bra. Jag gillar inte den Maria jag ser i spegeln längre. Att jag saknar en bröstvårta gör mig inget alls men allt det andra. Jag vet inte vem jag är längre rent utseendemässigt. Kvinnan i spegeln är ful och ser gammal och sliten ut, det speglar inte alls vad jag känner.

Får man vara ytlig? Borde jag vara glad och tacksam över att jag överlevt behandlingarna och tycka att det är fint att vara 114 cm runt höfterna? Borde jag vara nöjd över att ha lår som skaver i hop hela vägen? Att det är svårt att köpa kläder? Att det faktiskt gör ont att ha så mycket vikt? Att alla dallrar? Jag tycker att kroppaktivisters kroppar är fula, jag vill inte se ut så för det är inte jag.

Inte ens mejk gör det bättre, istället ser jag ut som en påskkärring med dubbelhaka.

Jag är arg för att det blev så här efteråt. ARG över att livet inte blivit som förr. Arg.

Publicerad i Hurra!, Kroppen

Hurra!

bassang.jpg

Jag skulle gått på uppföljning imorgon på Aleris Cancer rehab. Min bassängträning där tog slut veckan innan jag åkte och den fysioterapeut som skulle bedöma om jag får fler gånger var sjuk innan jag åkte till Hongkong. Jag blev jättebesviken när receptionen ringde och berättade att hon var hemma för vård av barn i morgon (Åh nej, två avbokade gånger) och att det inte fanns nya tider förrän i januari 😦

Men så ringde fysioterapeuten för en halvtimme sedan och tog ett beslut att jag får köra bassängträning två gånger i veckan fram till andra veckan i januari. Vad glad jag blir! Bassängträningen är så skön för min stela kropp.

Och medan jag kom ihåg så bokade jag vattengympa via Stockholms stad med start 29/1-2019. Nästa år är det dax att ta eget ansvar för träningen och lämna plats på cancer rehab till någon annan som behöver det.

Så nu är väskan packad för imorgon med baddräkt, handduk och ett rent ombyte!

Publicerad i Läkarbesök

Besökt onken

Det fanns inget onormalt i svaret från röntgenläkaren fast det visste jag ju redan 😊

Däremot beställde onken en skelettscintografi till mig för att kunna se ev förändringar i skelettet som kan tyda på metastaser. Så nu väntar jag på den remissen.

Bra va?

Sedan bestämde vi att om allt ser bra ut så ses vi inte förrän i augusti nästa år. Hoppas att det blir så!

Snackade lite med kontaktsköterskan och bestämde att jag träffar henne den 10/12 för en ny omgång zoledronsyra.

Onken tyckte att jag skulle vända mig till honom, i första hand, vad än det gäller och sedan bestämmer han hur vi går vidare. Det känns tryggt

Publicerad i Efter C, Klimakteriet, Kroppen, Läkarbesök, Tamoxifen

Första besöket hos gynekologen

Allt såg bra ut och det är väl typiskt att den enda kroppsdel som jag inte använder är i gott skick 😂

Gynekologen såg inget problem med slemhinnorna och det förvånade mig inte eftersom jag inte känt av något. Å andra sidan är jag singel…

Det är inte nödvändigt med årliga besök utan det jag ska vara vaksam på är blödningar. Har man varit blödningsfri så ska man alltid undersöka om blödningar uppstår. Bra att veta!

Nöjd lämnade jag mottagningen. Skönt att en sak är bra iallafall!

Publicerad i Efter C

Vaksam eller larvig?

Det är svårt det där, tiden efter alla behandlingar, att veta vad som man borde ringa onken om och vad som kanske mest är inre oro eller något helt annat.

Jag har ägnat veckan i Hongkong åt att tänka en del medan jag promenerat och tittat på omgivningarna. Tänkt på mitt fortsatta liv och andra bröstsystrars liv. Tänkt på återfallsrisker och på symptom. Tänkt.

Jag var hos onken innan jag reste för att kolla det hårda ömma som jag har i armhålan och på sidan av bröstet. Ultraljudsundersökningen visade inget (inget recidiv) sa röntgenläkaren direkt men jag har tid hos onken den 3 december för att få svar från honom. Ska komma ihåg att ta upp min onda höft eftersom han vid besöket i slutet av augusti sa att om jag har ont mer än 3 månader så skulle man undersöka det. Jag har svinont och får ta värktabletter på kvällarna för att kunna ligga i sängen.

Att ha ont i höften är ett vanligt tecken på metasatser i skelettet

Hur mycket ska man undersöka efteråt? Ska jag ringa varje gång jag har ont någonstans? Eller tänk om jag inte ringer och det senare visar sig vara metastaser? Det är jättesvårt att veta vad som är ”lagom” och hur länge ska jag ha besvär innan jag vill få det undersökt?

Tänker på ”En annorlunda sommar” som fått trista besked och att om hon inte tjatat sig till undersökningar så hade ingen upptäckt spridningen

https://enannorlundasommar.wordpress.com/2018/11/15/dystert/

Är det så det ska vara? Att vi ska tjata till oss undersökningar och hoppas att någon lyssnar?

Livet efter cancerbehandling blir aldrig som förr.

Publicerad i Efter C

Att tänka på allt annat

Jag befinner mig i Hongkong och noterar att det inte finns människor med krulligt hår här 😳😂

Har t.o.m hamnat i familjealbum när två kvinnor från fastlandskina fick syn på mig och polaren…

Lite semester behövdes och jag har gått i snutt 25000 steg per dag

😊

Publicerad i Lymfödem

Lymfödemet

Var på KS idag och fysioterapeuten på cancerrehab konstaterade att armen såg vätskefylld ut.

Hon måttade och provade och beställde sedan två stycken nya kompressionsärmar – som är måttsydda och nya handskar till mig. Synd att jag inte hann få dem innan resan. Det är dessutom hårdare kompression på dem vilket hon trodde skulle kännas skönt för min arm. Ska testa dem till i februari och sedan besöka henne igen.

Imorgon ska jag sätta mig på flyget till Peking och där byta till flyget mot Hongkong. Det är precis vad jag behöver!

YTo2OntzOjI6ImlkIjtpOjEzODgwODk7czoxOiJ3IjtpOjEwMjA7czoxOiJoIjtpOjU5MDtzOjE6ImMiO2k6MDtzOjE6InMiO2k6MDtzOjE6ImsiO3M6NDA6IjNhOWQ3NDcwNDA2ODkyOWM5Njg0YmY2OWJkODZkM2IyYTBhOWY5ZjgiO30=

Publicerad i Hypotyreos, Klimakteriet, Kost, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Vikten, både ytligt och hälsomässigt

img_20181109_0626208212431571186007683.jpg

Jag hittade en antydan till midja i spegeln idag och jag ser inte längre ut som om jag är gravid i 6:e månaden om man ser mig från sidan. Såna små saker gläder mig även om det är ytligt. Fast vikten är inte bara ytlig. Jag är kvinna och i klimakteriet och ökat kroppsfett ger större risk för återfall.

Jag höll själva vikten på vågen rätt så hyfsat under behandlingarna även om det handlade om att jag ökade i fettvikt och minskade i muskelvikt vilket är illa nog men efter att jag började äta Tamoxifen så exploderade vikten. Precis som jag alltid påverkats av hormonspiral, hormonsprutor eller p-piller genom tiderna och detta trots att ”studier visar bla bla bla att Tamoxifen/hormonpreparat inte orsakar viktuppgång bla bla” Det har aldrig stämt på mig.

Jag började kostregga redan i mars, testat viktväktarna och gick upp i vikt… testade att vara restriktiv med kalorier fram tills för 14 dagar sedan vilket inte gett några resultat mer än att jag varit sugen på sötsaker hela tiden. Nu är jag inte en sån där som fuskar heller – har jag bestämt mig så kör jag mitt race utan att titta åt sidorna. Så inget fusk men inget fungerade, varken kalorirestriktioner, promenader eller träning vilket kändes rätt så svart och jag känner att jag inte behövde mer svart i livet just nu.

Till saken hör att hypotyreos inte på något sätt gör att det är lättare att gå ner i vikt…

Så för 14 dagar sedan la jag om kosten till en ketogen kost. Typ 180 graders skillnad mot för hur jag ätit tidigare (massor med rotfrukter, sädesslag och lite fett) och det verkar funka. Även om man tappar mycket vätska (2-3 kilo) när glykogenlagren töms första veckan så kan jag se att det händer saker, att kläderna sitter lösare och framför allt att magen inte putar ut. Jag känner mig lättare i kroppen!

Så mitt mål varje dag är att äta: 61 g protein (inte att förväxla med tex 61 g kyckling utan själva proteininnehållet i maten), 20 g kolhydrater och 151 g fett.

Om man äter LCHF brukar man äta beskärda delar av mejeriprodukter medan man i en ketogen diet undviker mjölkproteinet bortsett från att man kan äta lite ost. Lite knepigt är det eftersom jag inte ätit kött sedan 2013 men jag har börjat med att lägga till lite kravmärkt kyckling i maten. Mängderna protein är så små att min miljöpåverkan genom att äta kött blir blygsam.

46647994-keto-carta-pirámide-de-los-alimentos-infografía-nutrición-y-la-dieta-ilustración-del-vector-.jpg

Det här ska bli lite intressant i Hongkong nästa vecka för vad äter kineser? Nudlar? Dumplings? Ris? Söta såser som man friterat i?…

Ibland måste man helt enkelt våga prova en annan väg och ge det en chans. Funkar det inte så är det ju bara att sluta.

Publicerad i Biverkningar, Kroppen, Vikt

På ultraljud

Var hos onken och visade upp armen – som givetvis inte är ett dugg svullen nu – och bröstet som är ömt och hårt. Han skickade mig till röntgen för ultraljud och efter 1 timme av missförstånd – han hade skrivit mammografi på remissen… så kom jag in och fick göra ett ultraljud på bröst och armhåla.

”Troligen inflammation i fettvävnad som biverkning efter strålning” sa röntgenläkaren ”men inga recidiv” VA??? Det hade jag inte ens trott.

Jag kan leva med det svaret och klara mig tills den 27/11 då jag ska på återbesök.

img_20181107_1402498176370854732731579.jpg

På tal om kroppen rent generellt så verkar senaste tio dagars nya kosthållning gett lite effekt på kläderna. Eller så är jeansen uttöjda… kanske ska återkomma när jag tar ut dem från torktumlaren? 😀