Publicerad i Efter C, Jävla skit

Måste den det?

56649286_1345771935563084_5433898691964436480_n.jpg

Ser Cancerrehabfondens inlägg på facebook och insta och blir lite irriterad – MÅSTE DEN HAMNA I HUVUDET? Som om det hör till. Som om alla drabbas. Sånt där spär bara på saken. Det finns säkert många som mår psykiskt dåligt både före, under och efter behandlingen men de får det att låta som om ”Du kommer inte undan” :/

Ja, jag är fortfarande ”drabbad” av min cancer fast inte psykiskt utan mer fysiskt pga av biverkningar från medicin. Jag har ingen jävla ångest och hade inte under hela behandlingen så det behöver inte alls hamna i huvudet. Jag är bara arg men det tar jag som ett tecken på hormonsvängningar pga av tamoxifen.

Att jag sedan tycker att det är självklart med stöd till människor som behöver det är en helt annan sak. Det borde erbjudas, av samhället, för många saker istället för att först skriva ut piller som dämpar tankarna. Det är läkarna pigga på…

Jajaja, att vara arg kanske är att ”det hamnat i huvudet”… fast jag tänker inte oftare på döden nu än förr. Jag tänker väldigt sällan på återfall eller metastaser. Jag tänker mest på att gå i pension fast det är låååång tid kvar.

 

 

Annonser

Författare:

"vart du än går är du där"

7 reaktioner till “Måste den det?

    1. Hahaha, ja på sätt och vis eftersom klimakteriet kan ge just ”tonårshumör” men inte så att jag ser det som ett problem på de sätt som ångest är. Det känns mer som om jag är less på att ta skit och saknar spärrar för att vara tyst om det. ÄNTLIGEN!

      Gilla

  1. Jag kan förstå att du blir arg, nu kommer självaste Cancerfonden och prackar på dig problem. Det är så många som mår dåligt, inte bara av cancer, så jag tycker ändå att det är bra att det på olika håll pratas mer om det och i kampanjer är det väl inte lika effektfullt med nyanser.
    Efter jag fick min behandlingsplan mår jag för det mesta ganska bra och tänker att allt kommer gå bra – jag ska bli cancerfri. Men innan planen och när andra behandlingen sköts upp gång på gång så kom tankarna, min allra största skräck – att dö ifrån barnen.

    Gilla

    1. Jag tycker att alla som behöver det ska få professionell samtalshjälp under eller efter behandling. Absolut. Samhället borde vara mer generös med att erbjuda samtalsterapi på det stora hela eftersom få har råd att gå samtala privat en gång i veckan. Och då menar jag inte med en kurator utan med en psykolog som har som inriktning att hjälpa människor i livskriser men jag ogillar att man utgår från att alla får problem för det kan väcka problem hos folk som faktiskt inte har problem, typ ”borde jag oroa mig?”
      Min typ av cancer kommer troligtvis tillbaka förr eller senare sa min onk helt frankt. Hormonell cancer är en luring. 1 år, 10 år eller 31 år – man vet inte – men oftast återkommer den men inte ens det oroar mig för hur skulle livet se ut om jag oroar mig för saker som inte hänt än?

      Gillad av 1 person

  2. Problemet är väl just att det inte är självklart att man får det stöd man behöver. Hade jag inte fått samtalsterapi och 2v cancerrehab på Vidarkliniken så hade det suttit kvar i huvudet nu och jag hade varit ett vrak.
    Förstår dock att kampanjen kan kännas som ett ”vänta du bara” 😊

    Gilla

    1. Hahaha, just det ”vänta du bara” 😀
      Det är så trist att man ska behöva stå på sig för att få stöd om man behöver det eftersom det kanske är just då man inte mäktar med.
      Jag valde bort samtalsgrupperna och enskilt samtal under mina rehabveckor men det är mitt val men…. nu jävlar kommer det säger cancerfonden 😀

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s