Publicerad i Efter C, Människor

Höst, dryga två år efter BC

På det stora hela så tänker jag inte så mycket på att jag haft BC – bortsett från tankarna på antihormonerna. Livet ser rätt så vanligt ut, det handlar om att jobba, sova, äta – om och om igen…

Den andra september har jag tvåårskontroll och dagen efter ska en ny bröstvårta på plats ”det tar inte lång tid, sedan kan du gå jobba” sa läkaren.

Jag har lite svårt att föreställa mig hur det kommer att se ut men jag hoppas att jag kommer att se mindre ”enögd” ut efteråt 😀

Vad gäller ev återfall/metastaser så tänker jag oerhört sällan på det. Det som sker det sker och det är knappast något jag kan förhindra. De undersökningar jag har gjort efter BC har inte visat på några tecken att jag skulle ha något på gång i kroppen och det tänkte jag ta fasta vid.

Hur skulle livet se ut om timmarna gick åt till att oroa sig?

Idag åker jag på retreat. Det ska bli intressant. Många av sakerna under helgen ligger utanför mitt intresse som tex drömtydning och eldcermonier men en del intresserar – som morgonyoga och rawfood. Fick ett sms igår där jag påmindes att ta med badkläder för morgondopp i sjön. Hmmmm…. jag vill ha 27 grader i vattnet innan jag badar :O

http://rawlifestylesweden.com/event/sorunda-halsoretreat-16-18-augusti-2019/

Nå, jag ska ha ett öppet sinne och det ska bli skönt att komma bort en helg med tanke på att jag jobbat både vardagar och helger sedan midsommar.

I september väntar en bloggresa bort till Järpen (långweekend) och i oktober ska jag och en bloggvän sedan evigheter tillbaka (typ 2005) åka en vecka till Aten. Jag måste säga att bloggandet tillfört så mycket i mitt liv och gett mig många vänner som jag aldrig skulle ha mött annars.  Hade bloggbesök en helg för ett tag sedan (min enda ledig helg under sommaren) och vi hade det väldigt roligt och avverkade 5 museum under en långhelg och hann dessutom träffa en annan bloggare över några glas vin.

Så ser mitt liv ut men nu ska jag göra mig iordning för att ta pendeln söderut

🙂

 

Annonser
Publicerad i Biverkningar, Tamoxifen

Förra året…

Förra året tänkte jag att människor som väljer bort antihormoner måste vara galna. Klart att man måste äta det som gör att risken för återfall minskar. Vad var det för knasbollar som inte fattade hur bra det är? Jag var superkaxig och höll fast vid den åsikten till i våras efter att ha ätit Tamoxifen under ett år och sett hur det påverkade mig.

JAG BLIR GALEN AV TABLETTERNA, BOKSTAVLIGT TALAT!

Att jag fick ledvärk och kände mig som en 85-åring med artros kunde jag leva med men den mentala biten… Helt plötsligt förstod jag Michel Douglas i Falling Down. Det kändes, varje dag, som om jag inte skulle ha några som helst problem att skjuta med maskingevär i butiker, på kontoret eller på trottoaren. Min chef sa att jag aldrig kommer att få ett medlemsskap i den skytteklubb som han är ordförande i… När jag inte kände det som om jag ville döda folk så kände jag ingenting. Absolut tomhet, som om inget  – utom totalt raseri – kunde kännas och det är det som gör att jag känner ett motstånd mot de antidepressiva som rekommenderas vid behandling med antihormoner. Antihormoner trubbar av och jag vill inte bli mer avtrubbad men jag kanske behöver tänka om innan jag hamnar i fängelse?

Många kvinnor med pågående antihormonell behandling ger uttryck för olika grad av nedstämdhet, avsaknad av lust och glädje i tillvaron, fysisk och psykisk trötthet samt energilöshet. De kan besväras av närmast konstanta sömnbesvär orsakade av nattliga svettningar och vallningar. De kan även ge uttryck för en ständig inre oroskänsla. De kognitiva besvären visar sig i form av nedsatt förmåga att hantera vardagliga stressfyllda situationer, sänkt simultanförmåga och försämrat arbets- och närminne. Detta kan leda till, förutom sviktande självkänsla och skuldkänslor, oro för demensutveckling. Behandling med SSRI-preparat leder till en påtaglig förbättring av livskvalitet och av många av de ovan beskrivna besvären

https://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Temaartikel/2017/02/Biverkningar-vid-antihormonell-behandling-paverkar-foljsamhet/

Så den 17 juli var första dagen utan Tamoxifen och det tog några veckor innan livsglädjen återvände, skrattet, lusten att göra saker och en minskad lust att döda mina medmänniskor. Idag känner jag mig helt normal. Normal fast fetare.

Vid ER-positiv bröstcancer måste risken för återfall på lång sikt (10–20 år) beaktas när diskussionen om adjuvant behandling förs med patienten (495-497). Man kan notera att 20-årsrisken för återfall för patienter som erhållit fem års adjuvant endokrin behandling ändå är synnerligen påtaglig, på basen av en analys av nästan 63 000 randomiserade patienter (497). För en patient med en T1-cancer utan lymfkörtelmetastaser, högt differentierad, har man en 10 % risk för fjärråterfall. För större cancrar med flera lymfkörtelmetastaser är fjärråterfallsrisken kring 50 %. Detta är alltså viktig information; diskutera med patienter om nytta/risk av förlängd endokrin behandling till totalt 10-års behandling i ljuset av risken av fjärråterfall trots fem års endokrin behandling.

https://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/brost/vardprogram/gallande-vardprogram/15.-adjuvant-medicinsk-behandling-med-direkt-endokrint-verkande-mediciner

Så hur gör man? Ökar risken men är levande under tiden? Minskar risken och har ett skitliv i 8 år till…  F.ö känner jag en tjej som fick ny cancer i andra bröstet trots att hon åt Tamoxifen.

Var tvungen att skjuta fram tiden hos onken till 2 september men jag ska ta upp det då och jag antar att jag kommer att få höra att det är så det är… bla bla bla… för min Onk har sagt att hans uppgift är att se till att jag tar mina antihormoner. Punkt.

Publicerad i Biverkningar, Efter C

Att ha hår, inget hår eller hår på fel ställen…

Jag minns när jag hade ”normalt” huvudhår och oludna kinder. Jag minns när jag var flint och saknade all kroppsbehåring, när t.o. håret i näsan var borta. DET minns jag.

Och sedan kom fjunet i slutet av min behandling och 7 månader senare var krullet ett faktum.

Det jag inte räknade med men som jag läser om hos de flesta som gått igenom samma stadier är ludenheten som uppstår i ansiktet. Inte som vassa skäggstrån (läs: oönskad hårväxt) utan som ett mjukt dunigt ljust fjun. Som om jag vore en hårig blondin.

Det syns inte så mycket men en dag står man och tittar i spegeln och ljuset lixom framhäver varenda litet fjun… Jag är inte redo att vara den fjuniga damen. Inte ännu.

Så jag vaxade och det blev fint men fjunet gav sig inte vilket resulterade i flera dagars googlande.

Ville jag ha en av de mer populära produkterna ”My flawless”, jag var inne på det först men kände mig aningen misstänksam – var den inte väldigt lik en manlig rakapparat? Jorå, precis så. Det är en rakapparat. Den skär av stråna och alla som rakat benen vet hur vassa de stråna blir… Funderade på om jag ville se ut som min 17-årige son på kinderna med vass skäggstubb och kom fram till att det inte var min grej så jag letade vidare.

MF

No No No om inte stubb eftersträvas.

Det var ju en epilator – en epilator är en elektrisk apparat som används för hårborttagning. Den drar upp hårstråna med rötterna – det var just det som jag var ute efter. Borde faktiskt ingå efter behandlingarna även om man då mest av allt önskar att håret skulle komma tillbaka… fast kanske inte just på kinderna… Så jag beställde en ansiktsepilator

ep7070.png

Testa igår och… ok – inte som att föda barn. Det gjorde snäppet mindre ont att föda barn naturligt än att epilera ansiktet… JÄKLAR. Men det blev bra. I instruktionerna rekommenderades att inte hålla på för länge första dagen så jag får väl testa ikväll igen.

Det kom med en slags ögonbrynsformare med, en ansiktsborste och ett slags massagemunstycke. För ansiktet alltså.

Ständigt dessa hårproblem. För mycket, för lite, för rakt, för krulligt osv…

Publicerad i Biverkningar, Kroppen, Tamoxifen

Tre veckor utan Tamoxifen

Livslusten är tillbaka och lederna mindre stela. Say no more…

Däremot så fick jag en lite mindre blödning i helgen och det har jag inte haft sedan augusti 2017. Jajajaja. Ändrade tiden hos onken för två årskontrollen eftersom det kör ihop sig lite med mitt projekt men jag ska ta ur med medicinen då. 9 år till av usel livskvalitet genom medicinering men en 47% minskning av återfallsrisken eller att leva så länge jag nu lever utan Tamoxifen?

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Tamoxifen

En vecka senare…

Jag skulle ljuga om jag sa att en vecka UTAN Tamoxifen förändrat mitt liv för det har det inte gjort. Jag är fortfarande stel som en pinne (vad trodde jag skulle hända?) i kroppen men det som hänt är att jag svettas mer. Tack för den… Det är inte bara det att det är varmare ute utan mina vallningar kommer typ 10 gånger om dagen istället för en enstaka gång på kvällen. Det talar för en fortsatt användning av tabletterna.

Det som däremot hänt, som är positivt, är att min skalle är så mycket klarare. Jag känner mig inte alls dement längre och jag känner lust att göra saker, uppleva saker och nedstämdheten hänger inte som ett tungt moln över mig. Det är en betydlig skillnad. Kanske för att jag vill att det ska vara så? Jag vet inte. Min enda referens är min känsla.

Men helt plötsligt började jag se fram emot saker och jag kan se utanför mig grå tillvaro. Så pass att jag igår struntade i att jag är fet och stel och åkte istället in till en salong på Norrmalm och köpte löshår som ska sättas i imorgon. De ni! Lite extensions tillsammans med den sidecut jag har och som jag faktisk gillar. Jag har ingen aning om hur det kommer att se ut och tjejen i kassan sa flera gånger att håret inte är samma som mitt men det ser jag inte som ett problem. När man får grått hår naturligt så är det ofta olika färg i botten mot för i topparna. Jag tyckte att det var likt mitt eget hår och lite silverschampo på det så blir det nog bra.

https://salongfairwithhair.com/

Jajaja, blir det hemskt får jag ta bort det. Kan ju inte påstå att mina frisörkostnader varit så omfattande sedan jag fick C…

Så ser livet ut en vecka efter Tamoxifen.

Publicerad i Tamoxifen

Tamoxifen

Nu har jag inte tagit Taxoxifen sedan i onsdags och det har självklart inte hänt så mycket. Halveringstiden för preparatet är uppemot två veckor men jag känner mig mycket klarare i huvudet. Det kan ju iofs vara för att jag vet att jag slutat med tabletterna.

Och jag svettas mer. Å andra sidan är det varmt ute men jag brukar inte ha svettningar på mornarna och det har jag nu.

Jag har ingen större ångest över att jag gör ett uppehåll och kommer troligtvis att börja igen efter mitt möte med onken i slutet av augusti.

Publicerad i Efter C, Tamoxifen

I början…

I början av min behandling läste jag om människor som slutat med Tamoxifen och tänkte att dom kan fan inte vara kloka. Kanske inte skulle ha uttalat mig innan jag själv ätit tabletterna i 18 månader… Nu förstår jag precis. Jag förstår tvekan mellan vikten av att fortsätta och känslan av tappad livskvalitet. Jag kan ärligt säga att mina krämpor (ledsmärta, vikt, vallningar) inte är så svåra, det är inte det – det är livets meningslöshet som drabbat. Vän av ordning kan tro att det handlar om att verkligheten kommer ikapp efter behandling men det finns med som biverkning ”nedstämdhet”

Det är inte så att jag går omkring och känner mig deprimerad problemet är mer att jag känner ingenting alls om något. Saker bara är. Livet handlar om att sova, jobba, äta, sova, jobba, äta. Livet har blivit ett robotliv utan vidare mening. Jag tränar för att få mindre ledvärk. Förr tränade jag för att det var roligt men nu gör jag det för att jag måste och tycker inte att det är kul alls. Jag älskade att pyssla med mat – det har varit mitt intresse i många år – men nu trycker jag bara in saker i munnen för att stilla en aldrig sinande hungerskänsla. Och människor… jag som förr tyckte det var roligt att lyssna och prata med människor tycker numera att dom bara är störande objekt i min gråa tillvaro. Och jag känner mig avundsjuk och missunnsam när jag ser hur roligt andra har det. Sån har jag aldrig varit förr och sån vill jag inte vara.

Så jag tog ett beslut igår och tog ur alla Tamoxifen ur min dosett. Jag gör ett uppehåll tills jag ska träffa onken den 26 augusti för 2 års kontroll för då kan jag känna vad som är biverkningar av Tamoxifen och vad som är besvär jag skulle ha haft iallafall med tanke på sjunkande östrogennivåer. Har jag samma besvär om en månad och livet känns lika aptrist så kan jag fortsätta äta tabletterna eller testa en ny sort och se om det hjälper.

Det är mitt beslut och jag känner mig inte orolig för att få återfall. Får jag det så får jag det och då får jag brottas med ev tankar då. I framtiden. För som jag mår nu så finns ingen vettig framtid.