Publicerad i Behandlingar, Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Strålning, Tamoxifen, Vikt

Behandlingar och vikt…

Efter midsommar 2017 vägde jag 71.1 kilo. Liiiite väl tilltaget för att vara knappt en tvärhand hög (typ 163) men jag hade slutat röka i januari 2017 och lagt på mig kilo efter kilo. Kanske var det även en kombination av trevliga vinkvällar och god mat. Det kan ha med det att göra. Det kan ha mycket med det att göra. Jag gillar vin och god mat.

Så började behandlingarna och folk varnade för att jag kunde minsta matlusten – bah! Det var inte ens kortisonet som gjorde mig hungrig utan jag åt för att jag gillar att äta. Mitt i mina cellgiftsbehandlingar vägde jag 74, 75, 76 osv… ni fattar och efter strålningsbehandlingen fick jag hypothyreos och ämnesomsättningen lixom stannade av och det tog tid att få ordning på medicineringen. Under tiden hann jag gå upp ännu mer i vikt.

Under tiden drabbade klimakteriet av antihormonerna jag fick käka och som jag ska äta i 7 år till… och helt plötslig hade jag mage, ryggfett och låren bara svällde och svällde. Min nya kropp kändes inte alls som jag. Jag köpte större och större kläder och sedan passade inte ens dom fast det tror jag har mest med det minskade avståndet till kylskåpet att göra under corona eftersom jag numera jobbar hemifrån de flesta dagarna.

Men… klimakteriebesvären försvann. Idag märker jag inget av det men vem vet, det kanske lurar runt hörnet?

Jag har tagit itu med min vikt och ligger lägre nu än när jag drabbades av cancern midsommar 2017. Det tar sig! Det går åt rätt håll. Inte riktigt klart än men om ca 3 kilo till är jag nöjd.

Det gör inte ont någonstans i kroppen heller utan jag känner mig nästan som innan allt drabbade. Det har tagit tid att hitta tillbaka till det egna jaget. Till den jag vill vara. Den jag är.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Kroppen, Läkarbesök

Biverkning eller bara åldern?

Jag var hos gynekologen idag på uppmaning av min onkolog. På treårskonrollen tog jag upp att jag haft småblödningar till och från under hela sommaren vilket jag inte borde ha med tanke på att cellgifterna och sedan antihormonerna kastade in mig i klimakteriet på en grisblink.

Tamoxifen kan göra livmoderslemhinnan tjockare så blödningar ska kontrolleras så att jag inte får cancer en våning ner som bonus.

Gynekologen hittade en polyp som hon knipsade av och höll upp som ett jaktbyte framför mig. Det var mer än vad jag ville se… sedan gjordes ultraljud, det såg bra ut men polypen ska skickas iväg för koll.

Men sedan blev det konstigt. Hon sa att jag inte fick ha samlag på en vecka och jag sa glatt att det inte var aktuellt öht och att jag var fullkomligt nöjd med ett självvalt celibat sedan år tillbaka. Att mitt liv var roligare och mer kreativt på andra fronter som tex läsning och streamande av serier 😅 Då frågade hon vad min man sa om detta. Man? Vilken man? Man??? Har alla i min ålder en man? Tänk om jag gillar kvinnor? Är det inte internationella lesbiska dagen idag? Någon dag iallafall. Kändes väldigt omodernt.

Det känns inte aktuellt att besöka just henne fler gånger.

Sitter hemma i min soffa – utan man – och kollar gamla avsnitt av Topchef. Det är livet det. Om ca tre, fyra veckor kommer svaret på biopsin. Jag hoppas att det var en helt ofarlig polyp.

Publicerad i Aromatashämmare, Biverkningar, Efter C, Kroppen

Äntligen

Det känns som om livet vänt, 180 grader sedan jag slutade med antihormonerna. Min kropp är äntligen min egen igen. Jag kan tänka. Hålla tre saker i huvudet samtidigt och alla nedstämda tankar är borta. Jag lever! För första gången efter behandlingarna så lever jag. Livskvalitet.

Jag vet att det inte är att rekommendera, att man faktiskt ska – som jag – ska äta i 10 år för att minska risken för återfall men om tio år är jag snart pensionär och ska jag leva utan livskvalitet tills dess?

Jag kanske får återfall. Kanske ny cancer. Eller kanske inte. Fortfarande så är risken att jag får återfall mindre än chansen att jag inte får återfall.

Så nu ska jag inte skriva om detta mer. Det här är mitt val och inget jag förespråkar.

Publicerad i Aromatashämmare, Biverkningar

Dag tre utan Letrozol

Vaknade idag och kunde gå. Ingen smärta i knäna. Tog en promenad bort till Farsta, jag som knappt kunnat gå till Centrum 450 meter bort utan att få vila på vägen för att knäna smärtat.

Känner mig nöjd att jag valde bort Letrozol.

Det är ett väl genomtänkt beslut där jag känner till nackdelarna med att inte äta tabletterna. Men även att äta dem ger inga garantier för att slippa återfall. Jag har träffat några som fått bröstcancer i andra bröstet trots att de åt antihormoner. Det finns inga garantier för något och nu vill jag känna mig levande – inte bara försöka överleva.

 

Publicerad i Aromatashämmare, Biverkningar, Jävla skit, Kroppen

AJ!!!! Knäna!

Förra veckan fick jag galet ont i knäna, så där som att någon kör in spikar på sidan av knäet när jag går och inte när jag gått länge utan bara några hundra meter.

Funderade länge på om det är så att knäna gett upp pga av den övervikt jag bär på tills det slog mig – LETROZOL! Det var efter att jag började med Letrozolen som värken kom. Kan det komma så snabbt? Jag har ätit dom i 3 veckor nu.

Jag kan inte längre promenera som jag gillar, idag cyklade jag till jobbet men t.o.m det gjorde ont i uppförsbackar.

Jag ska testa att göra ett uppehåll igen. Om knävärken försvinner så åker Letrozolen i papperskorgen.

Publicerad i Aromatashämmare, Biverkningar, Efter C

Letrozol

img_20190909_063043_5328755815831903078754.jpg

Det var inte så att jag direkt hjulade i köket imorse när jag fyllde min dosett för veckan. Eftersom jag fick Letrozol istället för Tamoxifen av onken när jag var på 2 årskontroll i måndags så beslutade jag mig för att ge dem en chans.

Min onk förklarade, igen, att det är hans jobb att se till att jag äter antihormoner och att jag får testa olika sorter för att se om jag hittar något som passar bättre men han berättade oxå att han har patienter som slutat i ett tidigt skede eftersom biverkningarna blev för stora. Inget som han rekommenderade men som han sa ”i slutänden är valet ditt”

Så första Letrozolen är tagen.

Bortsett från Letrozol har jag Levaxin och Liothyronin för min hypotyreos i dosetten plus B-vitamin komplex och en allergitablett. Inte för att jag är såååå allergisk men för att jag började ta dem dagligen när jag tog mina benstärkade sprutor efter cyton och det blev en vana.

Undrar förövrigt hur det gick med den här studien?

I studien undersökte han och hans kollegor hur länge bröstcancerpatienter med hormonreceptorpositiva och -negativa tumörer överlevde i förhållande till om de behandlats med allergiläkemedel av typen antihistaminer.

Slutsatsen var att risken att dö under uppföljningstiden var 30 procent lägre bland användare av antihistaminer än icke-användare. Även risken att dö av bröstcancer var lägre bland användarna.

– Kopplingen var särskilt tydlig för användare av andra generationens antihistaminer och vid längre tids användning. Den var oberoende av vilket tumörstadium patienterna hade och deras ålder, säger Håkan Olsson.

Han poängterar att den eventuella verkningsmekanismen är okänd.

– Vi spekulerar i om det kan vara att antihistaminer påverkar olika cytokiner som stimulerar immunförsvaret att angripa tumören, säger Håkan Olsson.

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2015/05/31/brostcancerpatienter-som-at-antihistaminer-levde-langre/

 

Conclusions: This population based registry study shows that women treated with second generation antihistamines have a better overall and BC specific survival compared with non users regardless of age, history of allergy, ER status and tumor stage. The results are strongest for desloratadine use and use after BC diagnosis. Second generation antihistamines could offer a nontoxic therapy for both receptor positive and negative BC. The mechanism behind this effect is presently unknown.

https://ascopubs.org/doi/abs/10.1200/jco.2015.33.15_suppl.3062

ladda ned

Jajaja, men jag ser antihormonerna en chans till. Kanske året ut? Men blir jag galen igen så är det bye bye med tabletter för min del.

Medan jag lever – oavsett om det blir kort eller lång tid – så vill jag känna mig levande. Inte som jag upprätthåller ett liv utan värde.

 

Publicerad i Biverkningar, Tamoxifen

Förra året…

Förra året tänkte jag att människor som väljer bort antihormoner måste vara galna. Klart att man måste äta det som gör att risken för återfall minskar. Vad var det för knasbollar som inte fattade hur bra det är? Jag var superkaxig och höll fast vid den åsikten till i våras efter att ha ätit Tamoxifen under ett år och sett hur det påverkade mig.

JAG BLIR GALEN AV TABLETTERNA, BOKSTAVLIGT TALAT!

Att jag fick ledvärk och kände mig som en 85-åring med artros kunde jag leva med men den mentala biten… Helt plötsligt förstod jag Michel Douglas i Falling Down. Det kändes, varje dag, som om jag inte skulle ha några som helst problem att skjuta med maskingevär i butiker, på kontoret eller på trottoaren. Min chef sa att jag aldrig kommer att få ett medlemsskap i den skytteklubb som han är ordförande i… När jag inte kände det som om jag ville döda folk så kände jag ingenting. Absolut tomhet, som om inget  – utom totalt raseri – kunde kännas och det är det som gör att jag känner ett motstånd mot de antidepressiva som rekommenderas vid behandling med antihormoner. Antihormoner trubbar av och jag vill inte bli mer avtrubbad men jag kanske behöver tänka om innan jag hamnar i fängelse?

Många kvinnor med pågående antihormonell behandling ger uttryck för olika grad av nedstämdhet, avsaknad av lust och glädje i tillvaron, fysisk och psykisk trötthet samt energilöshet. De kan besväras av närmast konstanta sömnbesvär orsakade av nattliga svettningar och vallningar. De kan även ge uttryck för en ständig inre oroskänsla. De kognitiva besvären visar sig i form av nedsatt förmåga att hantera vardagliga stressfyllda situationer, sänkt simultanförmåga och försämrat arbets- och närminne. Detta kan leda till, förutom sviktande självkänsla och skuldkänslor, oro för demensutveckling. Behandling med SSRI-preparat leder till en påtaglig förbättring av livskvalitet och av många av de ovan beskrivna besvären

https://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Temaartikel/2017/02/Biverkningar-vid-antihormonell-behandling-paverkar-foljsamhet/

Så den 17 juli var första dagen utan Tamoxifen och det tog några veckor innan livsglädjen återvände, skrattet, lusten att göra saker och en minskad lust att döda mina medmänniskor. Idag känner jag mig helt normal. Normal fast fetare.

Vid ER-positiv bröstcancer måste risken för återfall på lång sikt (10–20 år) beaktas när diskussionen om adjuvant behandling förs med patienten (495-497). Man kan notera att 20-årsrisken för återfall för patienter som erhållit fem års adjuvant endokrin behandling ändå är synnerligen påtaglig, på basen av en analys av nästan 63 000 randomiserade patienter (497). För en patient med en T1-cancer utan lymfkörtelmetastaser, högt differentierad, har man en 10 % risk för fjärråterfall. För större cancrar med flera lymfkörtelmetastaser är fjärråterfallsrisken kring 50 %. Detta är alltså viktig information; diskutera med patienter om nytta/risk av förlängd endokrin behandling till totalt 10-års behandling i ljuset av risken av fjärråterfall trots fem års endokrin behandling.

https://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/brost/vardprogram/gallande-vardprogram/15.-adjuvant-medicinsk-behandling-med-direkt-endokrint-verkande-mediciner

Så hur gör man? Ökar risken men är levande under tiden? Minskar risken och har ett skitliv i 8 år till…  F.ö känner jag en tjej som fick ny cancer i andra bröstet trots att hon åt Tamoxifen.

Var tvungen att skjuta fram tiden hos onken till 2 september men jag ska ta upp det då och jag antar att jag kommer att få höra att det är så det är… bla bla bla… för min Onk har sagt att hans uppgift är att se till att jag tar mina antihormoner. Punkt.