Publicerad i Efter C, Människor

Höst, dryga två år efter BC

På det stora hela så tänker jag inte så mycket på att jag haft BC – bortsett från tankarna på antihormonerna. Livet ser rätt så vanligt ut, det handlar om att jobba, sova, äta – om och om igen…

Den andra september har jag tvåårskontroll och dagen efter ska en ny bröstvårta på plats ”det tar inte lång tid, sedan kan du gå jobba” sa läkaren.

Jag har lite svårt att föreställa mig hur det kommer att se ut men jag hoppas att jag kommer att se mindre ”enögd” ut efteråt 😀

Vad gäller ev återfall/metastaser så tänker jag oerhört sällan på det. Det som sker det sker och det är knappast något jag kan förhindra. De undersökningar jag har gjort efter BC har inte visat på några tecken att jag skulle ha något på gång i kroppen och det tänkte jag ta fasta vid.

Hur skulle livet se ut om timmarna gick åt till att oroa sig?

Idag åker jag på retreat. Det ska bli intressant. Många av sakerna under helgen ligger utanför mitt intresse som tex drömtydning och eldcermonier men en del intresserar – som morgonyoga och rawfood. Fick ett sms igår där jag påmindes att ta med badkläder för morgondopp i sjön. Hmmmm…. jag vill ha 27 grader i vattnet innan jag badar :O

http://rawlifestylesweden.com/event/sorunda-halsoretreat-16-18-augusti-2019/

Nå, jag ska ha ett öppet sinne och det ska bli skönt att komma bort en helg med tanke på att jag jobbat både vardagar och helger sedan midsommar.

I september väntar en bloggresa bort till Järpen (långweekend) och i oktober ska jag och en bloggvän sedan evigheter tillbaka (typ 2005) åka en vecka till Aten. Jag måste säga att bloggandet tillfört så mycket i mitt liv och gett mig många vänner som jag aldrig skulle ha mött annars.  Hade bloggbesök en helg för ett tag sedan (min enda ledig helg under sommaren) och vi hade det väldigt roligt och avverkade 5 museum under en långhelg och hann dessutom träffa en annan bloggare över några glas vin.

Så ser mitt liv ut men nu ska jag göra mig iordning för att ta pendeln söderut

🙂

 

Annonser
Publicerad i Biverkningar, Efter C

Att ha hår, inget hår eller hår på fel ställen…

Jag minns när jag hade ”normalt” huvudhår och oludna kinder. Jag minns när jag var flint och saknade all kroppsbehåring, när t.o. håret i näsan var borta. DET minns jag.

Och sedan kom fjunet i slutet av min behandling och 7 månader senare var krullet ett faktum.

Det jag inte räknade med men som jag läser om hos de flesta som gått igenom samma stadier är ludenheten som uppstår i ansiktet. Inte som vassa skäggstrån (läs: oönskad hårväxt) utan som ett mjukt dunigt ljust fjun. Som om jag vore en hårig blondin.

Det syns inte så mycket men en dag står man och tittar i spegeln och ljuset lixom framhäver varenda litet fjun… Jag är inte redo att vara den fjuniga damen. Inte ännu.

Så jag vaxade och det blev fint men fjunet gav sig inte vilket resulterade i flera dagars googlande.

Ville jag ha en av de mer populära produkterna ”My flawless”, jag var inne på det först men kände mig aningen misstänksam – var den inte väldigt lik en manlig rakapparat? Jorå, precis så. Det är en rakapparat. Den skär av stråna och alla som rakat benen vet hur vassa de stråna blir… Funderade på om jag ville se ut som min 17-årige son på kinderna med vass skäggstubb och kom fram till att det inte var min grej så jag letade vidare.

MF

No No No om inte stubb eftersträvas.

Det var ju en epilator – en epilator är en elektrisk apparat som används för hårborttagning. Den drar upp hårstråna med rötterna – det var just det som jag var ute efter. Borde faktiskt ingå efter behandlingarna även om man då mest av allt önskar att håret skulle komma tillbaka… fast kanske inte just på kinderna… Så jag beställde en ansiktsepilator

ep7070.png

Testa igår och… ok – inte som att föda barn. Det gjorde snäppet mindre ont att föda barn naturligt än att epilera ansiktet… JÄKLAR. Men det blev bra. I instruktionerna rekommenderades att inte hålla på för länge första dagen så jag får väl testa ikväll igen.

Det kom med en slags ögonbrynsformare med, en ansiktsborste och ett slags massagemunstycke. För ansiktet alltså.

Ständigt dessa hårproblem. För mycket, för lite, för rakt, för krulligt osv…

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Tamoxifen

En vecka senare…

Jag skulle ljuga om jag sa att en vecka UTAN Tamoxifen förändrat mitt liv för det har det inte gjort. Jag är fortfarande stel som en pinne (vad trodde jag skulle hända?) i kroppen men det som hänt är att jag svettas mer. Tack för den… Det är inte bara det att det är varmare ute utan mina vallningar kommer typ 10 gånger om dagen istället för en enstaka gång på kvällen. Det talar för en fortsatt användning av tabletterna.

Det som däremot hänt, som är positivt, är att min skalle är så mycket klarare. Jag känner mig inte alls dement längre och jag känner lust att göra saker, uppleva saker och nedstämdheten hänger inte som ett tungt moln över mig. Det är en betydlig skillnad. Kanske för att jag vill att det ska vara så? Jag vet inte. Min enda referens är min känsla.

Men helt plötsligt började jag se fram emot saker och jag kan se utanför mig grå tillvaro. Så pass att jag igår struntade i att jag är fet och stel och åkte istället in till en salong på Norrmalm och köpte löshår som ska sättas i imorgon. De ni! Lite extensions tillsammans med den sidecut jag har och som jag faktisk gillar. Jag har ingen aning om hur det kommer att se ut och tjejen i kassan sa flera gånger att håret inte är samma som mitt men det ser jag inte som ett problem. När man får grått hår naturligt så är det ofta olika färg i botten mot för i topparna. Jag tyckte att det var likt mitt eget hår och lite silverschampo på det så blir det nog bra.

https://salongfairwithhair.com/

Jajaja, blir det hemskt får jag ta bort det. Kan ju inte påstå att mina frisörkostnader varit så omfattande sedan jag fick C…

Så ser livet ut en vecka efter Tamoxifen.

Publicerad i Efter C, Tamoxifen

I början…

I början av min behandling läste jag om människor som slutat med Tamoxifen och tänkte att dom kan fan inte vara kloka. Kanske inte skulle ha uttalat mig innan jag själv ätit tabletterna i 18 månader… Nu förstår jag precis. Jag förstår tvekan mellan vikten av att fortsätta och känslan av tappad livskvalitet. Jag kan ärligt säga att mina krämpor (ledsmärta, vikt, vallningar) inte är så svåra, det är inte det – det är livets meningslöshet som drabbat. Vän av ordning kan tro att det handlar om att verkligheten kommer ikapp efter behandling men det finns med som biverkning ”nedstämdhet”

Det är inte så att jag går omkring och känner mig deprimerad problemet är mer att jag känner ingenting alls om något. Saker bara är. Livet handlar om att sova, jobba, äta, sova, jobba, äta. Livet har blivit ett robotliv utan vidare mening. Jag tränar för att få mindre ledvärk. Förr tränade jag för att det var roligt men nu gör jag det för att jag måste och tycker inte att det är kul alls. Jag älskade att pyssla med mat – det har varit mitt intresse i många år – men nu trycker jag bara in saker i munnen för att stilla en aldrig sinande hungerskänsla. Och människor… jag som förr tyckte det var roligt att lyssna och prata med människor tycker numera att dom bara är störande objekt i min gråa tillvaro. Och jag känner mig avundsjuk och missunnsam när jag ser hur roligt andra har det. Sån har jag aldrig varit förr och sån vill jag inte vara.

Så jag tog ett beslut igår och tog ur alla Tamoxifen ur min dosett. Jag gör ett uppehåll tills jag ska träffa onken den 26 augusti för 2 års kontroll för då kan jag känna vad som är biverkningar av Tamoxifen och vad som är besvär jag skulle ha haft iallafall med tanke på sjunkande östrogennivåer. Har jag samma besvär om en månad och livet känns lika aptrist så kan jag fortsätta äta tabletterna eller testa en ny sort och se om det hjälper.

Det är mitt beslut och jag känner mig inte orolig för att få återfall. Får jag det så får jag det och då får jag brottas med ev tankar då. I framtiden. För som jag mår nu så finns ingen vettig framtid.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Jag längtar efter mitt liv

Jag längtar efter mitt liv, det livet jag hade innan C. I det livet när inte alla kroppsdelar var stela. I de livet när det inte gjorde ont att sätta ner fötterna på golvet om mornarna. Det liv när jag vägde 20 kilo mindre. Det liv där inte höften smärtade varje dag. Det liv där inte lipödemet tagit över benen. Det liv där jag inte hade hypotyreos. Livet.

”Boten är värre än soten”

Just nu känns det så.

Jag vill kasta mina Tamoxifen åt helvete. Skita i om det ökar risken att få återfall. Jag vill leva medan jag fortfarande lever. För vad lever jag nu?

Vad hände med det där att bli frisk efter C? Det är nu kroppen packat ihop och sagt hejdå.

Jag är arg. Arg och besviken på livet och inte ett dugg jävla tacksam för att jag överlevt alla behandlingarna. Överlevt till vadå? Ett liv där jag inte längre känner gen mig själv, där jag knappt vill träffa andra människor och där jag sitter i soffan med en skitkropp.

Publicerad i Efter C, Hurra!, Människor, Rehab Mösseberg

Det enda goda som C burit med sig!

img_20190627_212217_002640323877814914611.jpgimg_20190627_212216_9998109261743202097843.jpgimg_20190627_1718458502452532228860512.jpg

Igår träffades vi igen, vi som träffades för första gången när vi var på cancerrehab på Mösseberg i maj 2018. Vi brukar träffas lite då och då, käka, dricka lite vin, ta en promenad eller något liknande.

Fantastiska kvinnor och vem förstår bättre än de som gjort samma resa?

Vi konstaterade oxå att vi aldrig skulle ha träffats annars. Inte ens de kvinnor som behandlades på samma sjukhus, samtidigt, kände varandra innan Mösseberg. Vi är olika, jobbar med olika saker, har inga gemensamma vänner så det är enbart C som fört oss samman och något jäkla gott ska väl cancern med ha burit med sig.