Publicerad i Efter C, Kroppen

Ny bröstvårta 3e september

Läkaren kollade på mig och konstaterade att han tyckte det fanns rejält med material för att göra en ny bröstvårta av den befintliga.

Han delar helt sonika den befintliga på mitten, syr ner det öppna såret och flyttar andra halvan till höger sida. Som vårtgård tar han hud från låret som är lite mörkare i pigmentet.

Lätt som en plätt tyckte han.

3 september blir det av.

Annonser
Publicerad i Efter C, Onödigheter

Tja, livet går vidare

snapchat-13474966992277549022586967015.jpg

Jag är lite less på mina fötter, det känns som om de är helt runda undertill när jag stiger upp på mornarna eller om jag suttit still för länge men annars så har jag inga större problem. Vikten är som den är – jag har accepterat att det är så här just nu men jag vill inte bli större. Där går min gräns.

Känns skönt att ha klippt bort cancerlockarna, nu ser jag ut som vanligt i håret igen.

Nå, jag har inget annat att tillägga. Skulle bara ge ett livstecken ifrån mig 🙂

Publicerad i Efter C

Och sen då?

Jag märker att jag numera funderar mer på livet som ligger framför mig. Pension. Det går inte en dag utan att jag tänker på pensionen… Förr (innan C) var det något som låg i framtiden som jag inte tänkte så mycket på men efter C så insåg jag att jag kanske inte ens lever till pension. Jag fyller 54 nästa månad… Va? Det är nog därför det blivit så viktigt för mig att planera för pensionen för visst ska jag leva då?Trots att min onk sa att hormonell bröstcancer som spridit sig nästan allt kommer tillbaka förr eller senare. Jag satsar på aldrig eller ”senare”.

I påsken har jag varit uppe i Luleå (dottern pluggar där) och passat på att besöka de platser där jag vuxit upp kring Haparanda och Kalix och varje gång jag åker uppåt (händer sällan för jag känner ingen i mina barndomstrakter) så känns det som om jag vill flytta till Tornedalen när jag går i pension. Inte OM utan när.

https://www.instagram.com/explore/tags/tornedalen/

img_20190419_1233481837413128157270019.jpgimg_20190419_1512464225274974187600219.jpg

Det är både av nostalgiska skäl och av praktiska. Där kan jag köpa ett hus kontant (om inte bostadsbubblan i Stockholm brister som en rosa tuggummibubbla) och leva på min pension som borde täcka driftkostnader för hus, en bil som går bra under vintern och ett lugnt liv när älven. Och en snöslunga och ett växthus och och och 😀

Det märkliga är att jag inte alls vill bo inne i Haparanda stad, där jag är uppvuxen, utan längs älven uppåt i byarna. Trakter där jag bara övernattat vid ett tillfälle då jag lånade en stuga i Risudden och där jag kunde höra ljudet från forsen genom det öppna fönstret om natten.tornedalen

Så det viktiga nu är att: Hålla sig frisk, att orka bo i ett hus på landet om 11 år, att planera om sparandet och att sitta av tiden på jobbet. Eh? Det sista lät inte så bra men att jobba helt enkelt för att få en bra pension. Och tio år drygt? Det går ju så fort numera.

C förändrar livet. Det förändrade mig men bara positivt… om jag bortser från de stela lederna.Hej hopp drömmar om framtiden!

Publicerad i Efter C, Hurra!, Kroppen

Minns ni höften?

Den där höften som gjort så ont att min onk skickade mig på skelettscint innan jul?

https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/2018/12/18/skelettscintografi/

Nå, man hittade ju inget fel mer än ”vanliga åldersrelaterade förslitningar”, inga metastaser, ingen artros – ingenting – och under ett tag så blev det bättre bara för att vända här under våren och bli sämre än tidigare.

Det har gjort galet ont att ligga på vänster sida, galet ont att gå, röra på mig och helst av allt hade jag önskat att jag satt i en dimma av kodeinpreparat… men det har jag inte gjort även om jag vissa kvällar varit tvungen att ta citadon (dom är slut nu :/ ) för att kunna lägga mig. men jag sökte inte hjälp utan tänkte att ”höftsmärta är vanligt under klimakteriet”

Den värken är nästan helt försvunnen efter besöket hos kiroprakton i söndags. Konstigt. Det var inte ens därför jag gick dit utan för att jag trodde att jag fått ryggskott som sedan vandrade ner i benet. Samma sida såklart. Glömde helt och hållet bort problemen med höften eftersom jag hade annan smärta att tänka på men så i måndags slog det mig att höftsmärtan  är borta. Kanske den som utlöste det senare problemet med ryggen?

Det känns som om min gamla friska kropp är ett blek minne efter all behandling eller kanske hade det blivit så här ändå? Vem vet?

Jag är iallafall glad och ska tillbaka till kiropraktorn ikväll på återbesök så att jag orkar sätta mig i bilen för att köra 920 km tidigt i morgonbitti!

Glad påsk på er!

Publicerad i Efter C, Zometa

Träffat onken

Då har jag träffat onken som skickar en remiss för rekonstruktion av bröstvårta till en plastkirurg. Han trodde inte att något skulle hända före sommaren eftersom kirurger helst inte vill opa så man blir nyopererad under den varma badårstiden.

Bokade även tid för mitt andra återbesök i augusti och för zometa i maj.

Fick en snabbkoll av bröst och armhålor igen men inget konstigt hittades.

Då är det bara att vänta då.

Publicerad i Efter C, Jävla skit

Måste den det?

56649286_1345771935563084_5433898691964436480_n.jpg

Ser Cancerrehabfondens inlägg på facebook och insta och blir lite irriterad – MÅSTE DEN HAMNA I HUVUDET? Som om det hör till. Som om alla drabbas. Sånt där spär bara på saken. Det finns säkert många som mår psykiskt dåligt både före, under och efter behandlingen men de får det att låta som om ”Du kommer inte undan” :/

Ja, jag är fortfarande ”drabbad” av min cancer fast inte psykiskt utan mer fysiskt pga av biverkningar från medicin. Jag har ingen jävla ångest och hade inte under hela behandlingen så det behöver inte alls hamna i huvudet. Jag är bara arg men det tar jag som ett tecken på hormonsvängningar pga av tamoxifen.

Att jag sedan tycker att det är självklart med stöd till människor som behöver det är en helt annan sak. Det borde erbjudas, av samhället, för många saker istället för att först skriva ut piller som dämpar tankarna. Det är läkarna pigga på…

Jajaja, att vara arg kanske är att ”det hamnat i huvudet”… fast jag tänker inte oftare på döden nu än förr. Jag tänker väldigt sällan på återfall eller metastaser. Jag tänker mest på att gå i pension fast det är låååång tid kvar.