Publicerad i Behandlingar, Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Strålning, Tamoxifen, Vikt

Behandlingar och vikt…

Efter midsommar 2017 vägde jag 71.1 kilo. Liiiite väl tilltaget för att vara knappt en tvärhand hög (typ 163) men jag hade slutat röka i januari 2017 och lagt på mig kilo efter kilo. Kanske var det även en kombination av trevliga vinkvällar och god mat. Det kan ha med det att göra. Det kan ha mycket med det att göra. Jag gillar vin och god mat.

Så började behandlingarna och folk varnade för att jag kunde minsta matlusten – bah! Det var inte ens kortisonet som gjorde mig hungrig utan jag åt för att jag gillar att äta. Mitt i mina cellgiftsbehandlingar vägde jag 74, 75, 76 osv… ni fattar och efter strålningsbehandlingen fick jag hypothyreos och ämnesomsättningen lixom stannade av och det tog tid att få ordning på medicineringen. Under tiden hann jag gå upp ännu mer i vikt.

Under tiden drabbade klimakteriet av antihormonerna jag fick käka och som jag ska äta i 7 år till… och helt plötslig hade jag mage, ryggfett och låren bara svällde och svällde. Min nya kropp kändes inte alls som jag. Jag köpte större och större kläder och sedan passade inte ens dom fast det tror jag har mest med det minskade avståndet till kylskåpet att göra under corona eftersom jag numera jobbar hemifrån de flesta dagarna.

Men… klimakteriebesvären försvann. Idag märker jag inget av det men vem vet, det kanske lurar runt hörnet?

Jag har tagit itu med min vikt och ligger lägre nu än när jag drabbades av cancern midsommar 2017. Det tar sig! Det går åt rätt håll. Inte riktigt klart än men om ca 3 kilo till är jag nöjd.

Det gör inte ont någonstans i kroppen heller utan jag känner mig nästan som innan allt drabbade. Det har tagit tid att hitta tillbaka till det egna jaget. Till den jag vill vara. Den jag är.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Jag längtar efter mitt liv

Jag längtar efter mitt liv, det livet jag hade innan C. I det livet när inte alla kroppsdelar var stela. I de livet när det inte gjorde ont att sätta ner fötterna på golvet om mornarna. Det liv när jag vägde 20 kilo mindre. Det liv där inte höften smärtade varje dag. Det liv där inte lipödemet tagit över benen. Det liv där jag inte hade hypotyreos. Livet.

”Boten är värre än soten”

Just nu känns det så.

Jag vill kasta mina Tamoxifen åt helvete. Skita i om det ökar risken att få återfall. Jag vill leva medan jag fortfarande lever. För vad lever jag nu?

Vad hände med det där att bli frisk efter C? Det är nu kroppen packat ihop och sagt hejdå.

Jag är arg. Arg och besviken på livet och inte ett dugg jävla tacksam för att jag överlevt alla behandlingarna. Överlevt till vadå? Ett liv där jag inte längre känner gen mig själv, där jag knappt vill träffa andra människor och där jag sitter i soffan med en skitkropp.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Lymfödem, Vikt

Less…

img_20190626_2054134632512656872942314.jpg

Igår var jag dödsless på livet efter C. Less på att mitt lipödem på lår och höft lixom exploderat efter jag började med antihormoner, less på att jag ökar en storlek i månaden kring höfter och lår trots att jag äter bra och motionerar, less på att hålla på att trixa med medicin för sköldkörtel, less på att hormonerna i kroppen verkar leva ett eget liv… eller dom kanske inte lever alls?

LESS är ordet! Inte deprimerad utan bara trött på skitkroppen.

Googlade halva kvällen på ”uppehåll Tamoxifen” och hittade undersökningar som visar att det inte är en dum idé… efter 5 år. Då kan man göra uppehåll i någon månad per år och sedan gå på det igen 😦

4 år till alltså. ORKA!!!

Varför blev livet efter C så här? Är det inte nu det skulle blivit bra och jag hade lallat omkring tacksam för att vara frisk istället för att fylla min dosett en gång i veckan.

Just nu känns det så meningslöst att ha genomgått alla behandlingar. För vad lixom?

 

Publicerad i Biverkningar, Klimakteriet, Tamoxifen

Hönan eller ägget…

dm0844lak-br.jpg

Fast äggen är ju slut…

Jag kan nog inte skylla på Tamoxifen vad gäller mitt mående för hur jag mår är ju ett tecken just på att Tamxoifenet verkar vilket östrogenet inte gör i kroppen – precis som det ska vara… i nio år till

The most common side effects of tamoxifen are:

Hot flashes or night sweats from taking tamoxifen can be troubling. But a 2008 British study suggests that women who experienced hot flashes and night sweats while taking hormonal therapy medicine were less likely to have the breast cancer come back (recur). Knowing that this side effect might indicate a reduced risk of the cancer coming back may help some people stick with treatment despite the side effects.

Some women on tamoxifen have reported memory problems while taking the medicine. While no definitive results are available yet, the ongoing Co-STAR (Cognition in the Study of Tamoxifen and Raloxifene) trial is looking at the effects tamoxifen and raloxifene have on memory and thinking.

https://www.breastcancer.org/treatment/hormonal/serms/tamoxifen

Publicerad i Klimakteriet

Klimakteriepodden… igen

Lyssnade på dagens avsnitt med Agnes Wold och jag skrattade flera gånger. Helt tvärtemot vad andra gäster haft att säga… men det var lite befriande att lyssna på samtidigt.

Vad är det som är viktigt i livet? Att vi blir så gamla som möjligt och varför?

http://www.klimakteriepodden.se/avsnitt/avsnitt78-klimakteriet-en-succemutation/

 

Kolla gärna länkarna, som hennes artikel i tidningen Fokus

https://www.fokus.se/2018/11/det-farliga-hormonpillret/

”Men 1966 lanserade gynekologen Robert Wilson i boken »Feminine forever« klimakteriet som en sjuklig inre nedbrytning. Kvinnor utan östrogen var »kastrater« vilket drabbade männen: »It is no easy thing for a man to take the stings and barbs of business life, then to come home to the turmoil of a woman ›going through the change of life‹ […] But have her begin estrogen replacement therapy and it makes all the difference in the world  […] She is a happy woman again – something for which husbands are grateful.«”

Publicerad i Efter C, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Tamoxifen, klimakteriet och kroppen

Jag är fortfarande smått irriterad på podden jag lyssnade på igår, dessa ”sanningar” som presenterades kände jag inte alls igen.

Eller så har jag haft världens bästa kontaktsköterska som upplyste om det där med vikten (i podden sade kvinnan att man ingenstans fick reda på att man skulle öka i vikt för då hade hon ätit mindre) https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/2018/04/11/tamoxifen-klimakterium-och-vikt/

På tal om klimakterium och vikt sa svarade Olga (hon som är mammafitness) på en läsarfråga som handlade om huruvida man kan gå från päronformad till äppelformad i klimakteriet. Nej sa Olga och då slutade jag följa henne. Olga borde läsa på lite om hur biologin kring klimakteriet ser ut och hur våra celler reagerar. Nå, det var en parentes…

Återigen till Tamoxifen och biverkningar. Det är ju egentligen inte Tamoxifen det är fel på utan att man drabbas av typiska klimakteriebesvär och att man inte kan gå och be om plåster för det.  När det gäller samband mellan låga östrogennivåer och värk i leder och muskler finns det en del studier som visar på att så är fallet men det finns inga helt säkra bevis men de flesta kvinnor känner att de börjar bli lite (eller mycket) stelare. Själv känner jag mig som 95 år (hur det nu känns) när jag stiger upp på morgonen men efter några steg har lederna lixom smort upp sig.  Jag ser att veckor jag inte utövar någon form av motion så krävs det fler steg för att återgå till mjukare leder medan om jag håller igång så går det snabbare men det är min upplevelse. Jag rekommenderar varmt olika former av yoga för att mjuka upp kroppen!

Vikten då? Ja, man behöver färre kalorier för att driva kroppen under klimakteriet, alltså måste man äta färre kalorier för att inte gå upp i vikt. Muskelmassan minskar oxå vilket gör att vikten kan vara stabil men att förhållandet mellan fettprocent och muskelprocent minskar – viktigt att träna! Man blir även hungrigare av östrogenbrist. Jäklar!!! Hungrigare och att man samtidigt ska äta mindre är en dålig kombo. En elak kombo, så det gäller att äta mat man blir mätt av och som minskar suget på det där ”extra”. Under klimakteriet blir dessutom fettcellerna fler så man ökar sin förmåga att lagra fett. Hurra… inte. Och fettet har en förmåga att sätta sig kring magen – titta på kvinnor som är 70-80 år, man ser få med timglasfigur. De flesta får en (i bästa fall) rakare figur med plattare rumpa och mer mage och smalare ben

Är det kört då?

Nä, det behöver det inte vara. Man kan motionera och försöka bibehålla muskelmassa och man kan testa sig fram till en kost man kan leva på utan att på något sätt svälta.

…men allt det här är inte Tamoxifenets fel, det handlar som sagt var ”bara” om vad som händer i kroppen när östrogenbristen slår till. Vissa upplever det mer och andra mindre.

I podden sade kvinnan att om folk känt till biverkningarna skulle ingen äta antihormoner. Jo, tjena. Jag hade läst allt om Tamoxifen (de sade hon är för övermäktigt för människor att göra) och visste hur det kunde bli även om jag inte visst hur det skulle påverka just mig. Att vara förberedd är nyckeln!

Jag har dryga 9 år kvar av antihormoner, det känns inte så farligt alls. Dyker det upp biverkningar så googlar jag lite och hittar ett sätt att hantera det på.

Tillägg: Östrogenbrist (inte just medicineringen) kan även påverka psyket men eftersom jag inte vet hur det slår så skriver jag inget om det. Jag var lite deppad i höstas några veckor men det gick över med ökad dos av motion. Andra upplever det värre som jag förstår det hela. Det här är bara mina tankar och upplevelser.

Publicerad i Aromatashämmare, Biverkningar, Efter C, Klimakteriet, Tamoxifen

Klimakteriet efter hormonbehandling

https://aca.st/6ad287

Ni kanske får ut något av det här avsnittet men jag blev lite sorgsen eftersom jag hittar få (typ ingen i media) som upplevt sin bröstcancer på det sätt som jag har erfarenhet av.

Och vad gäller podden så lärde jag mig att sluta använda ordet ”man” istället för ”jag” för hennes upplevelser är inte allas upplevelser.

Jag hade så sett fram emot avsnittet men känner det som bortkastade 38 minuter av mitt liv

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Träning efter BC, Vikt

Antihormoner, hypotyreos och kroppen

Den där kroppen efter behandlingarna eller kanske rättare sagt efter antihormonerna…. Motsträvig kropp.

Ägnade en timme igår till att läsa om kvinnor som slutat med antihormoner och avundades dem en smula men jag törs inte. Jag hänger fast vid mina Tamoxifen som en slags livboj trots de biverkningar som medicineringen ger. Jag hade en spridning till lymfan och är rekommenderad att äta i 10 år och enligt min onk så är risken stor att jag får återfall igen eftersom hormonell bröstcancer har en tendens att återkomma efter 5, 10, 15 eller 20 år. Det finns inget som säger att jag förblir ”frisk” om jag klarat mig utan återfall i fem år.

https://ki.se/nyheter/ovantat-langvarig-risk-for-aterfall-i-brostcancer

Min kropp är lite emot mig just nu och hypotyreosen gör inte saken direkt bättre. Jag har, som tur är, inga besvär av hypon just nu förutom att min förbränning verkar gå på extrem sparlåga. Att förlora vikt är ingen barnlek direkt men jag jobbar på. Äter så att jag aldrig är hungrig, skippar saker som min kropp inte mår bra av och jag har kommit igång med styrketräningen riktigt ordentligt. Det innebär att jag dras med en konstant sjujävla träningsvärk (tydligen gör hypo sånt värre) trots mina blygsamma vikter.

http://fysioterapi.se/traning-efter-brostcancer-gav-stora-halsovinster/

Sammanfattningsvis visar studien att fysiskt inaktiva och överviktiga kvinnor som överlevt bröstcancer gynnas av regelbunden träning enligt ett upplägg som kombinerar styrke- och konditionsträning. Den minskade risken för metabolt syndrom och sarkopenisk fetma* kan i förlängningen bidra till minskad återfallsrisk och förbättrad överlevnad vid sjukdomen. Förskrivning av handledd fysisk aktivitet bör därför vara ett grundläggande inslag i vården och omvårdnadsplanen för dessa patienter kan i förlängningen bidra till minskad återfallsrisk och förbättrad överlevnad vid sjukdomen.

*förlusten av muskelvävnad som ingår i den naturliga åldringsprocessen

Varför pratar man inte mer om detta? Om vikten av träning under och efter bröstcancer? Att det inte bara handlar om vikt? Man kan vara smal ”skinny fat” men ha en liten muskelprocent och den lilla muskelprocenten minskar med åldern samtidigt som fettprocenten ökar men man kan ändå väga lika mycket.

Min egen vikt rör sig långsamt nedåt, i snigelfart men kroppen blir mindre. Mina mjukisbyxor satt tajt för två månader sedan. Helst vill jag ha en starkare kropp – igår – men satsar på att bli stark igen under 2019. Eller iaf starkare. Det är min plan.

Äta bra
Sova 8 timmar i snitt varje natt
Inte stressa
Träna kroppen

Gott nytt år till er allihopa. Var rädda om er och lev varje dag!