Publicerad i Efter C, Kroppen

Ny bröstvårta 3e september

Läkaren kollade på mig och konstaterade att han tyckte det fanns rejält med material för att göra en ny bröstvårta av den befintliga.

Han delar helt sonika den befintliga på mitten, syr ner det öppna såret och flyttar andra halvan till höger sida. Som vårtgård tar han hud från låret som är lite mörkare i pigmentet.

Lätt som en plätt tyckte han.

3 september blir det av.

Annonser
Publicerad i Efter C, Hurra!, Kroppen

Minns ni höften?

Den där höften som gjort så ont att min onk skickade mig på skelettscint innan jul?

https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/2018/12/18/skelettscintografi/

Nå, man hittade ju inget fel mer än ”vanliga åldersrelaterade förslitningar”, inga metastaser, ingen artros – ingenting – och under ett tag så blev det bättre bara för att vända här under våren och bli sämre än tidigare.

Det har gjort galet ont att ligga på vänster sida, galet ont att gå, röra på mig och helst av allt hade jag önskat att jag satt i en dimma av kodeinpreparat… men det har jag inte gjort även om jag vissa kvällar varit tvungen att ta citadon (dom är slut nu :/ ) för att kunna lägga mig. men jag sökte inte hjälp utan tänkte att ”höftsmärta är vanligt under klimakteriet”

Den värken är nästan helt försvunnen efter besöket hos kiroprakton i söndags. Konstigt. Det var inte ens därför jag gick dit utan för att jag trodde att jag fått ryggskott som sedan vandrade ner i benet. Samma sida såklart. Glömde helt och hållet bort problemen med höften eftersom jag hade annan smärta att tänka på men så i måndags slog det mig att höftsmärtan  är borta. Kanske den som utlöste det senare problemet med ryggen?

Det känns som om min gamla friska kropp är ett blek minne efter all behandling eller kanske hade det blivit så här ändå? Vem vet?

Jag är iallafall glad och ska tillbaka till kiropraktorn ikväll på återbesök så att jag orkar sätta mig i bilen för att köra 920 km tidigt i morgonbitti!

Glad påsk på er!

Publicerad i Efter C, Kroppen

Funderar

Jag har funderat lite till och från på det där med bröstvårta sedan operationen i augusti 2017 då min bröstvårta blev ett blek minne på höger sida

Egentligen så stör det inte mig att sakna bröstvårta, det stör mig mer att ha en bröstvårta på det andra bröstet som står ut som en liten råttpitt tillskillnad från det helt släta Barbiebröstet.

Läste om Annas funderingar:

https://annabloggar.com/2019/04/08/dags-for-brostvarta/

Eftersom jag aldrig använder vadderade bhs så syns det ganska tydligt. Eller jag vet inte hur noga andra kollar på tissefräs men jag irriterar mig på att det syns under toppar, det ser enögt ut. Helst skulle jag ju vilja att dom tar bort den andra bröstvårtan men det lär ju inte ske misstänker jag…

Inser att vi nog inte pratat om det alls medan jag var på kliniken. Konstigt. Eller så har jag glömt det. Minnet är som ett durkslag numera.

Tillägg: Jag messade kontaktsköterskan och hon tyckte jag skulle komma in och prata med läkaren om det nästa vecka. Det är väl en bra idé?

 

Publicerad i Biverkningar, Kroppen

”Städat” bort cancern men inte håret!

img_20190317_0901083115312709571681946.jpg

Jag har ägnat senaste dryga månaden hemma åt att städa à la Marie Kondo och härom helgen åkte alla mina dokument om bröstcancern i soporna. Utskrift på provsvar, papper jag fick med mig hem, utskriven journal och liknande. Allt utom perukerna. Dom står i sovrummet. Jag har fått rulla i hop håret på 3 stycken (så dom kunde stå på skåpet vilket gör att dom ser korthåriga ut och den med långt grått hår är dold bakom peruken till höger men det är mina peruker. Tror säkert aldrig att jag kommer att använda dem igen. Jag hoppas att jag slipper använda dem av den anledningen jag använde dem senast till. Men jag måste erkänna att dom fyllt sin funktion vid vinmiddagar hemma när folk provat peruker. Dom sprider glädje!

Fast oftast hade jag en sjal på skallen, det var kul det med. Mitt hår är så mycket tristare nu när jag har eget hår. Jag minns inte alls det som något tramua att varken förlora håret eller att vara skallig – jag har aldrig varit så snygg i håret som då 🙂

Kolla länken med bilder på google photos eftersom det inte går att lägga in en animation på WP! Bilderna gör mig fortfarande glad. Jag får helt enkelt damma av perukerna då och då 🙂

https://photos.app.goo.gl/ftaHkoyki39J2qBx6

Publicerad i Efter C, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Tamoxifen, klimakteriet och kroppen

Jag är fortfarande smått irriterad på podden jag lyssnade på igår, dessa ”sanningar” som presenterades kände jag inte alls igen.

Eller så har jag haft världens bästa kontaktsköterska som upplyste om det där med vikten (i podden sade kvinnan att man ingenstans fick reda på att man skulle öka i vikt för då hade hon ätit mindre) https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/2018/04/11/tamoxifen-klimakterium-och-vikt/

På tal om klimakterium och vikt sa svarade Olga (hon som är mammafitness) på en läsarfråga som handlade om huruvida man kan gå från päronformad till äppelformad i klimakteriet. Nej sa Olga och då slutade jag följa henne. Olga borde läsa på lite om hur biologin kring klimakteriet ser ut och hur våra celler reagerar. Nå, det var en parentes…

Återigen till Tamoxifen och biverkningar. Det är ju egentligen inte Tamoxifen det är fel på utan att man drabbas av typiska klimakteriebesvär och att man inte kan gå och be om plåster för det.  När det gäller samband mellan låga östrogennivåer och värk i leder och muskler finns det en del studier som visar på att så är fallet men det finns inga helt säkra bevis men de flesta kvinnor känner att de börjar bli lite (eller mycket) stelare. Själv känner jag mig som 95 år (hur det nu känns) när jag stiger upp på morgonen men efter några steg har lederna lixom smort upp sig.  Jag ser att veckor jag inte utövar någon form av motion så krävs det fler steg för att återgå till mjukare leder medan om jag håller igång så går det snabbare men det är min upplevelse. Jag rekommenderar varmt olika former av yoga för att mjuka upp kroppen!

Vikten då? Ja, man behöver färre kalorier för att driva kroppen under klimakteriet, alltså måste man äta färre kalorier för att inte gå upp i vikt. Muskelmassan minskar oxå vilket gör att vikten kan vara stabil men att förhållandet mellan fettprocent och muskelprocent minskar – viktigt att träna! Man blir även hungrigare av östrogenbrist. Jäklar!!! Hungrigare och att man samtidigt ska äta mindre är en dålig kombo. En elak kombo, så det gäller att äta mat man blir mätt av och som minskar suget på det där ”extra”. Under klimakteriet blir dessutom fettcellerna fler så man ökar sin förmåga att lagra fett. Hurra… inte. Och fettet har en förmåga att sätta sig kring magen – titta på kvinnor som är 70-80 år, man ser få med timglasfigur. De flesta får en (i bästa fall) rakare figur med plattare rumpa och mer mage och smalare ben

Är det kört då?

Nä, det behöver det inte vara. Man kan motionera och försöka bibehålla muskelmassa och man kan testa sig fram till en kost man kan leva på utan att på något sätt svälta.

…men allt det här är inte Tamoxifenets fel, det handlar som sagt var ”bara” om vad som händer i kroppen när östrogenbristen slår till. Vissa upplever det mer och andra mindre.

I podden sade kvinnan att om folk känt till biverkningarna skulle ingen äta antihormoner. Jo, tjena. Jag hade läst allt om Tamoxifen (de sade hon är för övermäktigt för människor att göra) och visste hur det kunde bli även om jag inte visst hur det skulle påverka just mig. Att vara förberedd är nyckeln!

Jag har dryga 9 år kvar av antihormoner, det känns inte så farligt alls. Dyker det upp biverkningar så googlar jag lite och hittar ett sätt att hantera det på.

Tillägg: Östrogenbrist (inte just medicineringen) kan även påverka psyket men eftersom jag inte vet hur det slår så skriver jag inget om det. Jag var lite deppad i höstas några veckor men det gick över med ökad dos av motion. Andra upplever det värre som jag förstår det hela. Det här är bara mina tankar och upplevelser.