Publicerad i Jävla skit, Människor, Onödigheter

Hoppet om mänskligheten dör…

Läste i helgen om att Lena Hallengren fått bröstcancer och reagerade starkt på alla kommentarer där människor inte kan skilja på politik och person.

Det var människor som önskade att hon skulle dö. Att behandlingarna skulle bli svåra. Otaliga kommentarer om att tränga sig i vårdköer. Att inte behöva gå på sjukpenning och inlägg om medicinsk narkotika.

ALLVARLIGT??? Vad är det för fel på folk.

Denna kvinna har barn och familj, ska dom behöva läsa att främmande människor önskar att deras mamma dör? Jag fattar inte hur folk är funtade.

Jag fattar inte.

10-årsöverlevnaden efter bröstcancer är idag cirka 86 procent för kvinnor så chansen att hon (och vi andra drabbade) överlever är stor. Jag lever! De flesta som jag följt genom mina behandlingsår lever. VI LEVER. Och inte en enda (vad jag vet) har behövt röka marijuana för att klara behandlingarna…

Och har man den typen av arbete som hon har går det säkert helt utmärkt att arbeta under tiden. Jag jobbade så varför skulle inte andra klara det? Speciellt nu efter (under) Corona när distansarbete verkligen är på tapeten.

Jag skäms över mänskligheten men dog en smula själv efter att ha läst kommentarer som ”hon dör nog ändå snart” eller ”blir det en spridning så är hon död om ett tag”. Gäller det mig med? Kommer jag att dö snart?

Fy fan säger jag bara.

Publicerad i Cancer, Jävla skit, Människor

Till minne av Karin

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10157852484851668&id=527166667

https://egeninsamling.brostcancerforbundet.se/gava/5-12755

Karins blogg var en av de första bloggar jag hittade under min cancerbehandling. Vi träffades några gånger och hon var en sådan förebild genom den positiva syn hon hade på livet. Det hjälpte mig mycket och jag är tacksam över att jag träffade henne, både via bloggen och över en kopp te.

Hennes julklapp ligger kvar på hyllan här hemma. Jag hann aldrig dit med den. Man ska inte skjuta upp saker!

Tack Karin för att du var just du och ett sådant stöd för många i samma situation.

Publicerad i Efter C, Människor

Höst, dryga två år efter BC

På det stora hela så tänker jag inte så mycket på att jag haft BC – bortsett från tankarna på antihormonerna. Livet ser rätt så vanligt ut, det handlar om att jobba, sova, äta – om och om igen…

Den andra september har jag tvåårskontroll och dagen efter ska en ny bröstvårta på plats ”det tar inte lång tid, sedan kan du gå jobba” sa läkaren.

Jag har lite svårt att föreställa mig hur det kommer att se ut men jag hoppas att jag kommer att se mindre ”enögd” ut efteråt 😀

Vad gäller ev återfall/metastaser så tänker jag oerhört sällan på det. Det som sker det sker och det är knappast något jag kan förhindra. De undersökningar jag har gjort efter BC har inte visat på några tecken att jag skulle ha något på gång i kroppen och det tänkte jag ta fasta vid.

Hur skulle livet se ut om timmarna gick åt till att oroa sig?

Idag åker jag på retreat. Det ska bli intressant. Många av sakerna under helgen ligger utanför mitt intresse som tex drömtydning och eldcermonier men en del intresserar – som morgonyoga och rawfood. Fick ett sms igår där jag påmindes att ta med badkläder för morgondopp i sjön. Hmmmm…. jag vill ha 27 grader i vattnet innan jag badar :O

http://rawlifestylesweden.com/event/sorunda-halsoretreat-16-18-augusti-2019/

Nå, jag ska ha ett öppet sinne och det ska bli skönt att komma bort en helg med tanke på att jag jobbat både vardagar och helger sedan midsommar.

I september väntar en bloggresa bort till Järpen (långweekend) och i oktober ska jag och en bloggvän sedan evigheter tillbaka (typ 2005) åka en vecka till Aten. Jag måste säga att bloggandet tillfört så mycket i mitt liv och gett mig många vänner som jag aldrig skulle ha mött annars.  Hade bloggbesök en helg för ett tag sedan (min enda ledig helg under sommaren) och vi hade det väldigt roligt och avverkade 5 museum under en långhelg och hann dessutom träffa en annan bloggare över några glas vin.

Så ser mitt liv ut men nu ska jag göra mig iordning för att ta pendeln söderut

🙂

 

Publicerad i Efter C, Hurra!, Människor, Rehab Mösseberg

Det enda goda som C burit med sig!

img_20190627_212217_002640323877814914611.jpgimg_20190627_212216_9998109261743202097843.jpgimg_20190627_1718458502452532228860512.jpg

Igår träffades vi igen, vi som träffades för första gången när vi var på cancerrehab på Mösseberg i maj 2018. Vi brukar träffas lite då och då, käka, dricka lite vin, ta en promenad eller något liknande.

Fantastiska kvinnor och vem förstår bättre än de som gjort samma resa?

Vi konstaterade oxå att vi aldrig skulle ha träffats annars. Inte ens de kvinnor som behandlades på samma sjukhus, samtidigt, kände varandra innan Mösseberg. Vi är olika, jobbar med olika saker, har inga gemensamma vänner så det är enbart C som fört oss samman och något jäkla gott ska väl cancern med ha burit med sig.

Publicerad i Efter C, Hurra!, Människor, Rehab Mösseberg

Att träffa rehabgruppen!

Det  var bästa dagen på länge!

Den guidade visningen på Hallwylska skapade ett behov av att gå dit fler gånger på visning. Att ”bara” gå och titta på samlingarna hade tråkat ut mig erkänner jag men att höra någon berätta om Wilhelminas och Walthers liv var något helt annorlunda och att få besöka de mer privata delarna i palatset. Rekommenderas varmt!

Efteråt gick vi till hotell Nobis där vi tog ett glas vin och pratade. Vi blev åtta stycken och det innebär åtta olika erfarenheter av att ha haft BC. En gemensam sak var dock tröttheten.  Kvällströttheten även om vi tycker att just ”kväll” kan vara olika tider 😉

En kvinna hade fått ett rejält lymfödem efter ett år (utan antydan tidigare) och armen och handryggen var svullna, en hade gjort en nyrekonstruktion av brösten då direktrekonstruktionen som gjordes vid operationen blev inkapslad under strålningen, en väntade på hennes diep lamdå, en hade inga större besvär, de flesta av oss märkte skillnad i humör som nedstämdhet/humörsvängningar/ledsamhet osv, några hade krulligt hår och andra rakt – ni fattar. Olika upplevelser som vi kunde dela med oss av.

Efter så tog vi tunnelbanan till Sangria vid St Eriksplan och käkade tapas och avslutade sedan kvällen på Grappa med en drink.

Väldigt trevligt. Det har varit den stora behållningen av rehabresan till Falköping – alla trevliga kvinnor som var de där underbara majveckorna då naturen exploderade. Och vi vet att även om vi är färdigbehandlade så blir livet aldrig som förr. Det är inte bara så att vi ”överlevde” utan det förändrade livet och oss. För alltid.

Publicerad i Hurra!, Människor, Rehab Mösseberg

Rehabträff

Idag ska 10 av oss som var i Falköping på Mösseberg, i maj, träffas och gå på guidad visning på Hallwylska museet för att sedan äta lite tapas. Det var det bästa med Mösseberg – människorna jag träffade där. Jag ser verkligen fram emot eftermiddagen och kvällen 🙂

Publicerad i Livet hemma, Människor

Vilodag, bara vila

Med tanke på hur vristen känns så bestämde jag mig för att vila idag. Göra ingenting fysisk. Vila helt enkelt.

Så jag har mediterat, kollat blodtrycket, förberett lunchlåda tills imorgon, betalt räkningar, ätit lunch (rå rödbetssallad med cashewkräm), planerat middag, vilat middag och läst bok. Ett helt vanligt liv.

Nästa vecka har jag tandläkaren på schemat, en omgång akupunktur, nagelfix.och besök av bloggaren WoW som lämnar vänstra sidan av landet till förmån för den högra. Tänkte visa henne mina stigar på samma sätt som jag fått gå med henne bland klipphällar där hon bor. Tänkte att vi känt varandra sedan vi bloggade på Passagen (och hittade varandra utan att alla komma överens) för 12 år sedan 😊

Det här är livet efter C.

Publicerad i Biverkningar, Jobbet, Människor

Lymfödem, pigghet och livet

img_20180417_110803828910833.jpg

Jag glömde min strumpa idag och det gör mig orolig. Dumt egentligen för fysioterapeuten har sagt att hon skulle vilja att jag började att fuska med strumpan lite. Mitt lymfödem är rätt så blygsamt och jag ingår i en studie där man tittar på om även patienter med mindre ödem blir hjälpta av en armstrumpa.

Själv kan jag inte ens se någon skillnad men fysioterapeuten ser det med blotta ögat och mätningar visar att armen är mer svullen än den andra.

https://www.cancerfonden.se/artiklar/tips-for-dig-med-lymfodem

Däremot läste jag några artiklar tidigare om lymfödem som blev värre efter strålning så nu är jag skiträdd att missa strumpan. Det var ju inte meningen riktigt.

http://blogg.karinbjorkegrenjones.se/2015/12/17/fajt-mot-lymfodem/

Jajajaja, det känns ok iallafall. Jag har fortfarande ingen känsel i underarmen eller i armhålan men det är inget jag tänker på.

Annars är jag pigg. Går på kurs och åker sedan efter en heldags kurs till jobbet fast det ska jag INTE göra imorgon för då ska jag städa hemma. Har sagt upp städfirman eftersom jag är så pass pigg och aktiv numera.

Tänkte idag när jag körde spårvagn att det bara är en vecka sedan jag slutade med min cancerbehandling. Det är lite svårt att fatta. Om jag inte blev påmind när jag ser frisyren i spegeln så skulle jag nog glömma att jag haft cancer. Vad är det ens att komma ihåg?

Fast det sved lite när en chef på det företag där jag går kurs tittade på mig och sa att jag ser lite manlig ut i mitt hår HALLÅ JAG VALDE INTE ATT SE UT SÅ HÄR.  HÅLL KÄFTEN. Det sa jag inte men jag tänkte det. Okänsligt av en person som vet. Fast jag har inget emot att se ut så här. Jag har däremot något emot personer som inte kan tänka.

Har gått ner några gram i vikt hahahaha. I den här takten lär jag ha normalt BMI till när jag fyller 76 😀

Överviktig och manlig med ett litet lymfödem. Det är jag det.

img_20180418_1811481674161143.jpg

Publicerad i Hurra!, Människor

Nu är jag helt stel

Och jag har en del kvar att göra här hemma innan läggdags 😮

Nå, det blir inte 15000 steg varje dag men så snart jag slipper åka till KS så blir det enklare att gå till jobbet och tjäna dryga 7000 steg till kl 07 😊

Tänkte på det att så många äldre kvinnor håller igång under behandlingen. De kvinnor jag träffat i väntrummet på KS innan strålningen har varit riktigt aktiva trots att en del varit 70-80 år. Imponerande. Och inte verkar dom ha fått så mycket biverkningar heller och dom har hållit vikten. Hmmm…. Rediga kvinnor!

Jag skrattade idag och sa att jag hoppas att jag aldrig ser dom fler gånger 😀

Må vi aldrig mötas i cancerbranschen igen.

Publicerad i Behandlingar, Biverkningar, Kroppen, Människor, Tamoxifen

Ny vecka, nya tag

 

Jag tittade längtansfullt på buss 182 vid Hökarängen men jag behövde lite fler steg så jag gick hem i duggregnet. Nu tänker jag inte göra mycket mer alls.

Det var massor av människor på gymmet på KS idag. Konstigt för dom brukar ta in max 4 per timme. Vi pratade lite i omklädningsrummet och ingen av kvinnorna visste att ledvärk var en del av biverkningar i den antihormonella behandlingen. Jag blir förvånad. Jag vill veta ALLT om vad jag stoppar i mig och hur det kommer att påverka. En 38-årig kvinna hade även blivit mer svettig om nätterna men inte relaterat det till Tamoxifen.

I ett annat forum på nätet sa en kvinna att hon hade frågat om rehabträning efter hennes cancer och väntade fortfarande sedan i oktober. Jag tyckte att hon skulle göra som jag – gå upp till cancerrehab på KS och prata med dom. Det är sällan saker kommer av sig själv, man måste ta itu med det och det blir ju lite jobbigt eftersom man behöver rehab för att orka ta itu med saker och ting.

Folk är för snälla. Ingen av dom jag talade med hade hört att man kunde ansöka om att åka på rehab på Landstingetsbekostnad. Och om inte Landstingen beviljar kan man testa att ansöka via cancerrehabfonden.

Tur att man varit frisk under den här perioden…

Jag är väääääldigt röd på nyckelbenet nu och det kliar!