Publicerad i Behandlingar, Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Strålning, Tamoxifen, Vikt

Behandlingar och vikt…

Efter midsommar 2017 vägde jag 71.1 kilo. Liiiite väl tilltaget för att vara knappt en tvärhand hög (typ 163) men jag hade slutat röka i januari 2017 och lagt på mig kilo efter kilo. Kanske var det även en kombination av trevliga vinkvällar och god mat. Det kan ha med det att göra. Det kan ha mycket med det att göra. Jag gillar vin och god mat.

Så började behandlingarna och folk varnade för att jag kunde minsta matlusten – bah! Det var inte ens kortisonet som gjorde mig hungrig utan jag åt för att jag gillar att äta. Mitt i mina cellgiftsbehandlingar vägde jag 74, 75, 76 osv… ni fattar och efter strålningsbehandlingen fick jag hypothyreos och ämnesomsättningen lixom stannade av och det tog tid att få ordning på medicineringen. Under tiden hann jag gå upp ännu mer i vikt.

Under tiden drabbade klimakteriet av antihormonerna jag fick käka och som jag ska äta i 7 år till… och helt plötslig hade jag mage, ryggfett och låren bara svällde och svällde. Min nya kropp kändes inte alls som jag. Jag köpte större och större kläder och sedan passade inte ens dom fast det tror jag har mest med det minskade avståndet till kylskåpet att göra under corona eftersom jag numera jobbar hemifrån de flesta dagarna.

Men… klimakteriebesvären försvann. Idag märker jag inget av det men vem vet, det kanske lurar runt hörnet?

Jag har tagit itu med min vikt och ligger lägre nu än när jag drabbades av cancern midsommar 2017. Det tar sig! Det går åt rätt håll. Inte riktigt klart än men om ca 3 kilo till är jag nöjd.

Det gör inte ont någonstans i kroppen heller utan jag känner mig nästan som innan allt drabbade. Det har tagit tid att hitta tillbaka till det egna jaget. Till den jag vill vara. Den jag är.

Publicerad i Behandlingar, Vikt, Zometa

Bättre sent än aldrig

Ni vet den där zometainjektionen jag ska ta var 6:e månad i tre år och som jag bara har en dos kvar av och som skulle tagits i november – idag händer det!

Jag har faktiskt inte haft tid men idag tog jag mig tid och ska vara på Christinakliniken 13:15 och före dess ska jag gå förbi labbet och ta blodprover.

Annars mår jag bra. Noterade att jag fortfarande väger 6 kilo mer än när jag fick mitt cancerbesked 2017 och då vägde jag redan 10 kilo för mycket. Jag skyller på ett gott liv och hormoner som gör att jag placerar fett kring lår och mage. Det finns en plan för det med.

Funderade återigen på dom där klimakteriesymptomen som slog mig som en klubba när jag började behandlas – känner inte av just någonting idag men det kanske kommer tillbaka? Än så länge är jag 55 år ung 😀

Har funderat en del på återfall och spridning. Inte så att jag går omkring och är rädd utan jag är väl mer pragmatisk. Tänkte att jag faktiskt, även om det kostar en del borde se till att jag har återbetalningsskydd på mina tjänstepensioner för det är ju inte säkert att dom kommer att glädja mig till jag är 80. Man vet ju aldrig. Förhoppningsvis till 75 iallafall. Ska kolla över det där vid tillfälle. Som sagt – pragmatisk och inte speciellt ängslig. Finns ju som inget jag kan göra ändå mer än att gå på kontroller.

Nu måste jag jobba lite så att jag kan koppla av under behandlingen och inte tänka på jobbet. Jobbet är mitt liv just nu. Jobb och sova.

 

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Jag längtar efter mitt liv

Jag längtar efter mitt liv, det livet jag hade innan C. I det livet när inte alla kroppsdelar var stela. I de livet när det inte gjorde ont att sätta ner fötterna på golvet om mornarna. Det liv när jag vägde 20 kilo mindre. Det liv där inte höften smärtade varje dag. Det liv där inte lipödemet tagit över benen. Det liv där jag inte hade hypotyreos. Livet.

”Boten är värre än soten”

Just nu känns det så.

Jag vill kasta mina Tamoxifen åt helvete. Skita i om det ökar risken att få återfall. Jag vill leva medan jag fortfarande lever. För vad lever jag nu?

Vad hände med det där att bli frisk efter C? Det är nu kroppen packat ihop och sagt hejdå.

Jag är arg. Arg och besviken på livet och inte ett dugg jävla tacksam för att jag överlevt alla behandlingarna. Överlevt till vadå? Ett liv där jag inte längre känner gen mig själv, där jag knappt vill träffa andra människor och där jag sitter i soffan med en skitkropp.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Hypotyreos, Jävla skit, Klimakteriet, Kroppen, Lymfödem, Vikt

Less…

img_20190626_2054134632512656872942314.jpg

Igår var jag dödsless på livet efter C. Less på att mitt lipödem på lår och höft lixom exploderat efter jag började med antihormoner, less på att jag ökar en storlek i månaden kring höfter och lår trots att jag äter bra och motionerar, less på att hålla på att trixa med medicin för sköldkörtel, less på att hormonerna i kroppen verkar leva ett eget liv… eller dom kanske inte lever alls?

LESS är ordet! Inte deprimerad utan bara trött på skitkroppen.

Googlade halva kvällen på ”uppehåll Tamoxifen” och hittade undersökningar som visar att det inte är en dum idé… efter 5 år. Då kan man göra uppehåll i någon månad per år och sedan gå på det igen 😦

4 år till alltså. ORKA!!!

Varför blev livet efter C så här? Är det inte nu det skulle blivit bra och jag hade lallat omkring tacksam för att vara frisk istället för att fylla min dosett en gång i veckan.

Just nu känns det så meningslöst att ha genomgått alla behandlingar. För vad lixom?

 

Publicerad i Efter C, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Tamoxifen, klimakteriet och kroppen

Jag är fortfarande smått irriterad på podden jag lyssnade på igår, dessa ”sanningar” som presenterades kände jag inte alls igen.

Eller så har jag haft världens bästa kontaktsköterska som upplyste om det där med vikten (i podden sade kvinnan att man ingenstans fick reda på att man skulle öka i vikt för då hade hon ätit mindre) https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/2018/04/11/tamoxifen-klimakterium-och-vikt/

På tal om klimakterium och vikt sa svarade Olga (hon som är mammafitness) på en läsarfråga som handlade om huruvida man kan gå från päronformad till äppelformad i klimakteriet. Nej sa Olga och då slutade jag följa henne. Olga borde läsa på lite om hur biologin kring klimakteriet ser ut och hur våra celler reagerar. Nå, det var en parentes…

Återigen till Tamoxifen och biverkningar. Det är ju egentligen inte Tamoxifen det är fel på utan att man drabbas av typiska klimakteriebesvär och att man inte kan gå och be om plåster för det.  När det gäller samband mellan låga östrogennivåer och värk i leder och muskler finns det en del studier som visar på att så är fallet men det finns inga helt säkra bevis men de flesta kvinnor känner att de börjar bli lite (eller mycket) stelare. Själv känner jag mig som 95 år (hur det nu känns) när jag stiger upp på morgonen men efter några steg har lederna lixom smort upp sig.  Jag ser att veckor jag inte utövar någon form av motion så krävs det fler steg för att återgå till mjukare leder medan om jag håller igång så går det snabbare men det är min upplevelse. Jag rekommenderar varmt olika former av yoga för att mjuka upp kroppen!

Vikten då? Ja, man behöver färre kalorier för att driva kroppen under klimakteriet, alltså måste man äta färre kalorier för att inte gå upp i vikt. Muskelmassan minskar oxå vilket gör att vikten kan vara stabil men att förhållandet mellan fettprocent och muskelprocent minskar – viktigt att träna! Man blir även hungrigare av östrogenbrist. Jäklar!!! Hungrigare och att man samtidigt ska äta mindre är en dålig kombo. En elak kombo, så det gäller att äta mat man blir mätt av och som minskar suget på det där ”extra”. Under klimakteriet blir dessutom fettcellerna fler så man ökar sin förmåga att lagra fett. Hurra… inte. Och fettet har en förmåga att sätta sig kring magen – titta på kvinnor som är 70-80 år, man ser få med timglasfigur. De flesta får en (i bästa fall) rakare figur med plattare rumpa och mer mage och smalare ben

Är det kört då?

Nä, det behöver det inte vara. Man kan motionera och försöka bibehålla muskelmassa och man kan testa sig fram till en kost man kan leva på utan att på något sätt svälta.

…men allt det här är inte Tamoxifenets fel, det handlar som sagt var ”bara” om vad som händer i kroppen när östrogenbristen slår till. Vissa upplever det mer och andra mindre.

I podden sade kvinnan att om folk känt till biverkningarna skulle ingen äta antihormoner. Jo, tjena. Jag hade läst allt om Tamoxifen (de sade hon är för övermäktigt för människor att göra) och visste hur det kunde bli även om jag inte visst hur det skulle påverka just mig. Att vara förberedd är nyckeln!

Jag har dryga 9 år kvar av antihormoner, det känns inte så farligt alls. Dyker det upp biverkningar så googlar jag lite och hittar ett sätt att hantera det på.

Tillägg: Östrogenbrist (inte just medicineringen) kan även påverka psyket men eftersom jag inte vet hur det slår så skriver jag inget om det. Jag var lite deppad i höstas några veckor men det gick över med ökad dos av motion. Andra upplever det värre som jag förstår det hela. Det här är bara mina tankar och upplevelser.

Publicerad i Biverkningar, Efter C, Klimakteriet, Kroppen, Tamoxifen, Träning efter BC, Vikt

Antihormoner, hypotyreos och kroppen

Den där kroppen efter behandlingarna eller kanske rättare sagt efter antihormonerna…. Motsträvig kropp.

Ägnade en timme igår till att läsa om kvinnor som slutat med antihormoner och avundades dem en smula men jag törs inte. Jag hänger fast vid mina Tamoxifen som en slags livboj trots de biverkningar som medicineringen ger. Jag hade en spridning till lymfan och är rekommenderad att äta i 10 år och enligt min onk så är risken stor att jag får återfall igen eftersom hormonell bröstcancer har en tendens att återkomma efter 5, 10, 15 eller 20 år. Det finns inget som säger att jag förblir ”frisk” om jag klarat mig utan återfall i fem år.

https://ki.se/nyheter/ovantat-langvarig-risk-for-aterfall-i-brostcancer

Min kropp är lite emot mig just nu och hypotyreosen gör inte saken direkt bättre. Jag har, som tur är, inga besvär av hypon just nu förutom att min förbränning verkar gå på extrem sparlåga. Att förlora vikt är ingen barnlek direkt men jag jobbar på. Äter så att jag aldrig är hungrig, skippar saker som min kropp inte mår bra av och jag har kommit igång med styrketräningen riktigt ordentligt. Det innebär att jag dras med en konstant sjujävla träningsvärk (tydligen gör hypo sånt värre) trots mina blygsamma vikter.

http://fysioterapi.se/traning-efter-brostcancer-gav-stora-halsovinster/

Sammanfattningsvis visar studien att fysiskt inaktiva och överviktiga kvinnor som överlevt bröstcancer gynnas av regelbunden träning enligt ett upplägg som kombinerar styrke- och konditionsträning. Den minskade risken för metabolt syndrom och sarkopenisk fetma* kan i förlängningen bidra till minskad återfallsrisk och förbättrad överlevnad vid sjukdomen. Förskrivning av handledd fysisk aktivitet bör därför vara ett grundläggande inslag i vården och omvårdnadsplanen för dessa patienter kan i förlängningen bidra till minskad återfallsrisk och förbättrad överlevnad vid sjukdomen.

*förlusten av muskelvävnad som ingår i den naturliga åldringsprocessen

Varför pratar man inte mer om detta? Om vikten av träning under och efter bröstcancer? Att det inte bara handlar om vikt? Man kan vara smal ”skinny fat” men ha en liten muskelprocent och den lilla muskelprocenten minskar med åldern samtidigt som fettprocenten ökar men man kan ändå väga lika mycket.

Min egen vikt rör sig långsamt nedåt, i snigelfart men kroppen blir mindre. Mina mjukisbyxor satt tajt för två månader sedan. Helst vill jag ha en starkare kropp – igår – men satsar på att bli stark igen under 2019. Eller iaf starkare. Det är min plan.

Äta bra
Sova 8 timmar i snitt varje natt
Inte stressa
Träna kroppen

Gott nytt år till er allihopa. Var rädda om er och lev varje dag!

Publicerad i Tamoxifen, Vikt

Det går åt rätt håll trots Tamoxifen

Datumen (amerikansk variant) ser lite tokiga ut men jag är nöjd med att sista 2 månaderna visar att det går åt rätt håll. Sakta men det går. Syns tydligt när jag var i Hongkong va? 😀

Fast jag hade nog räknat lite tokigt för jag trodde att jag redan nu var nere på minus 5 – det var jag inte utan minus 4. Men ca 2 kilo i månaden kan jag leva med. Hoppas att kurvan fortsätter nedåt!

 

Publicerad i Hypotyreos, Klimakteriet, Kost, Kroppen, Tamoxifen, Vikt

Vikten, både ytligt och hälsomässigt

img_20181109_0626208212431571186007683.jpg

Jag hittade en antydan till midja i spegeln idag och jag ser inte längre ut som om jag är gravid i 6:e månaden om man ser mig från sidan. Såna små saker gläder mig även om det är ytligt. Fast vikten är inte bara ytlig. Jag är kvinna och i klimakteriet och ökat kroppsfett ger större risk för återfall.

Jag höll själva vikten på vågen rätt så hyfsat under behandlingarna även om det handlade om att jag ökade i fettvikt och minskade i muskelvikt vilket är illa nog men efter att jag började äta Tamoxifen så exploderade vikten. Precis som jag alltid påverkats av hormonspiral, hormonsprutor eller p-piller genom tiderna och detta trots att ”studier visar bla bla bla att Tamoxifen/hormonpreparat inte orsakar viktuppgång bla bla” Det har aldrig stämt på mig.

Jag började kostregga redan i mars, testat viktväktarna och gick upp i vikt… testade att vara restriktiv med kalorier fram tills för 14 dagar sedan vilket inte gett några resultat mer än att jag varit sugen på sötsaker hela tiden. Nu är jag inte en sån där som fuskar heller – har jag bestämt mig så kör jag mitt race utan att titta åt sidorna. Så inget fusk men inget fungerade, varken kalorirestriktioner, promenader eller träning vilket kändes rätt så svart och jag känner att jag inte behövde mer svart i livet just nu.

Till saken hör att hypotyreos inte på något sätt gör att det är lättare att gå ner i vikt…

Så för 14 dagar sedan la jag om kosten till en ketogen kost. Typ 180 graders skillnad mot för hur jag ätit tidigare (massor med rotfrukter, sädesslag och lite fett) och det verkar funka. Även om man tappar mycket vätska (2-3 kilo) när glykogenlagren töms första veckan så kan jag se att det händer saker, att kläderna sitter lösare och framför allt att magen inte putar ut. Jag känner mig lättare i kroppen!

Så mitt mål varje dag är att äta: 61 g protein (inte att förväxla med tex 61 g kyckling utan själva proteininnehållet i maten), 20 g kolhydrater och 151 g fett.

Om man äter LCHF brukar man äta beskärda delar av mejeriprodukter medan man i en ketogen diet undviker mjölkproteinet bortsett från att man kan äta lite ost. Lite knepigt är det eftersom jag inte ätit kött sedan 2013 men jag har börjat med att lägga till lite kravmärkt kyckling i maten. Mängderna protein är så små att min miljöpåverkan genom att äta kött blir blygsam.

46647994-keto-carta-pirámide-de-los-alimentos-infografía-nutrición-y-la-dieta-ilustración-del-vector-.jpg

Det här ska bli lite intressant i Hongkong nästa vecka för vad äter kineser? Nudlar? Dumplings? Ris? Söta såser som man friterat i?…

Ibland måste man helt enkelt våga prova en annan väg och ge det en chans. Funkar det inte så är det ju bara att sluta.

Publicerad i Biverkningar, Kroppen, Vikt

På ultraljud

Var hos onken och visade upp armen – som givetvis inte är ett dugg svullen nu – och bröstet som är ömt och hårt. Han skickade mig till röntgen för ultraljud och efter 1 timme av missförstånd – han hade skrivit mammografi på remissen… så kom jag in och fick göra ett ultraljud på bröst och armhåla.

”Troligen inflammation i fettvävnad som biverkning efter strålning” sa röntgenläkaren ”men inga recidiv” VA??? Det hade jag inte ens trott.

Jag kan leva med det svaret och klara mig tills den 27/11 då jag ska på återbesök.

img_20181107_1402498176370854732731579.jpg

På tal om kroppen rent generellt så verkar senaste tio dagars nya kosthållning gett lite effekt på kläderna. Eller så är jeansen uttöjda… kanske ska återkomma när jag tar ut dem från torktumlaren? 😀

Publicerad i Efter C, Kroppen, Vikt

Träning efter bröstcancer

http://fysioterapi.se/traning-efter-brostcancer-gav-stora-halsovinster/

Sammanfattningsvis visar studien att fysiskt inaktiva och överviktiga kvinnor som överlevt bröstcancer gynnas av regelbunden träning enligt ett upplägg som kombinerar styrke- och konditionsträning. Den minskade risken för metabolt syndrom och sarkopenisk fetma kan i förlängningen bidra till minskad återfallsrisk och förbättrad överlevnad vid sjukdomen. Förskrivning av handledd fysisk aktivitet bör därför vara ett grundläggande inslag i vården och omvårdnadsplanen för dessa patienter.

Jag är inte ett dugg förvånad men väldigt sorgen över att det finns så lite rehab efter en bröstcancer ”Hallå, jag är inte frisk ännu!!!!”

Läste härom dagen om Cancerrehab på Sabbatsberg. Märkligt att jag som haft cancer inte hört talas om det tidigare, att jag ska behöva läsa om det av en slump på facebook. Där finns det hjälp för människor efter cancern, att hitta tillbaka till livet
http://dok.slso.sll.se/Cancerrehab/DM_om_CCR_2017.pdf

Även om man inte, som jag har gjort, gått upp i vikt under behandlingen så har troligtvis förhållandet mellan muskler och fett i kroppen förändrats till det sämre. Mer fett och mindre muskler. Man kan väga lika mycket ändå men vara så mycket svagare.

https://www.gih.se/OM-GIH/Press-och-media/Pressmeddelanden/Viktigt-for-kvinnor-med-brostcancer-att-trana-under-cellgiftsbehandling-/

Jag måste öka på min styrketräning lite. Bassängträningen tar tid men känns behövlig för axel och lymfödem men kanske inte det bästa för musklerna. Samma gäller mina promenader. Bra för hjärtat men det ger inte ökad muskelmassa.

Jag har egentligen inte tid att jobba.