Jag har bestämt mig för att inte uppdatera mer här.
Det var viktigt för mig att fortsätta visa att jag faktiskt överlevde och överlevde riktigt jäkla bra efter alla behandlingar speciellt med tanke på hur jag själv plöjde genom nätet i jakt på bloggar när jag fick min diagnos bara för att upptäcka att den som skrivit var död. Jag var inte riktigt redo för att läsa det då.
Idag känner jag mer att jag inte ÄR min cancer. Jag har HAFT cancer och just nu har jag det inte längre. Självklart att jag medveten om riskerna för spridning eller kanske t.o.m en ny cancer men det är inget jag ägnar mina tankar åt.
Det var mitt tidigare liv.
Ser så ofta konton på Instagram där kvinnor verkar ha fastnat i deras diagnos, där allt fortfarande flera år efter kretsar kring det, där det finns en massa oro och jag känner att det inte är jag.
Jag har lämnat min cancer bakom mig. Den äger inte mig. Jag är varken stolt över gamla ärr eller att jag har ”klarat” mig. Jag faktiskt bara är och jag vill fortsätta vara Maria.
Kanske återkommer jag om min situation förändras. Vem vet?
Bloggen betydde mycket för mig under min behandling och jag är glad att så många faktiskt läst och att jag fortfarande har en del sidvisningar. Antar att behandlingarna har gått framåt senaste sju åren, att en del som står här är inaktuellt men det var min upplevelse.
Men snart kommer jag att veta för den 2 december ska jag på en DXA-mätning.
Eftersom jag åt Tamoxifen i fem år gjordes ingen mätning men när jag bytte till aromatashämmare så ska man kolla bentätheten.
”Bentäthetsmätning är aktuellt för dig som ska få hormonell behandling med aromatashämmare i 5 år framåt och som har riskfaktorer för benskörhet (osteoporos). Riskfaktorer för benskörhet är hög ålder tidigare fraktur som uppstått vid lättare påfrestningar på skelettet höft- eller kotfraktur hos förälder behandling med kortison i mer än 3 månader”
Osteoporos. Östrogen orsakar inaktivering av osteoklaster vilket minskar benmineralresorption. Under aromatashämmarassocierad eller postmenopausal östrogenbrist uppstår en obalans mellan benresorption och osteoblastmedierad bennybildning, vilket leder till sänkt bentäthet och ökad risk för lågenergifraktur. Komplikationen drabbar inte patienter med påvisad normal bentäthet vid start av behandling med aromatashämmare. Samtidig behandling med bisfosfonater och aromatashämmare stärker skelettet hos såväl kvinnor med normal bentäthet som kvinnor med konstaterad osteopeni och osteoporos. Behandling med tamoxifen leder inte till benmineralförlust.
Nu har jag ingen direkt riskfaktor men det kan ju vara bra att kolla eftersom jag ska äta tabletterna i fyra-fem år till.
Spännande tycker jag som inte alls vet vilken status mitt skelett har. Kanske att jag måste börja göra fler stötövningar med benen (joggning/löpning och hopp) för att stärka skelettet? Fast det borde ju alla i min ålder göra ändå. Just nu fokuserar jag på att stärka musklerna och det är ju oxå ett sätt att hjälpa skelettet på
I vilket fall som helst blir det intressant att höra!
Idag gör jag om min mammografi hos Evidia istället för Bröstcentrum. Och ja – bilder tas på BÅDA brösten eftersom jag bara tagit bort en tårtbit och inte hela bröstet.
Efter att bilderna är tagna som får man vänta tills röntgenläkaren sett bilderna och efter det är det ultraljud och hoppsan – där hittade röntgenläkaren en liten cysta som han tog en biopsi på. Han tror att den är ofarlig men det ska skickas på kontroll. Inget som syntes på mammografin så jag är tacksam för ultraljud vid varje besök.
Ska det verkligen vara så här stor skillnad i hur man undersöks?
Ja, alltså skillnad på vård via Regionen eller via försäkringsbolaget. Jag har ingen förmånslyx via jobbet utan betalar min försäkring själv med skattade pengar. så värt pengarna.
Hemkommen från tre veckor i Thailand 2017 så upptäckte jag att mitt ena bröst såg lite konstigt ut. Tänkte att det berodde på att jag gått så mycket i blöt bikini. Min hjärna stressar inte upp sig i första taget… Två veckor senare insåg jag, när jag tittade mig i spegeln på midsommarafton, att jag hade en knöl i bröstet. Den både syntes och kändes.
Det var då och någon resa till Thailand har inte varit aktuell sedan dess men 1 oktober åkte jag igen.
Nu hoppas jag att historien inte upprepar sig.
Har haft gudomligt sköna dagar i Ao Nang med trevligt bloggsällskap, god mat, bad, snorkling och en del drinkar 🙂
Pratade med min kontaktsköterska och bestämde att jag bokar tid hos Aleris istället. Dom tar bilder på BÅDA brösten och man får svar av röntgenläkaren innan man går därifrån.
Valde att gå till den vanliga kallelsen för mammografi på Bröstcentrum istället för att gå till Aleris där jag gått på mina fem första årskontroller.
Det gör jag inte om.
Väntetiden ( hur svårt kan det vara när alla har en bokad tid?) var oacceptabel och vid själva undersökningen tog man bara en bild av bröstet där jag haft bröstcancer. Varför då, undrade jag? ”Det är en policy”
Jaha. På Aleris har man tagit lika många bilder på båda sidorna (4st) varje år och jag har ju bara tagit bort en tårtbit, inte all bröstvävnad.
Efter det uppehåll som jag skrev om så vill jag berätta hur det var att göra det sommaruppehåll jag bestämde mig för och hur det kändes att börja igen.
Ok, redo? INGENTING!
Absolut ingenting.
Jag hade en slags dröm om att jag skulle skutta runt som en hind utan exemestan i kroppen, att skillnaden skulle vara märkbar och att uppehållet skulle göra mig till en ”lyckligare” människa.
Istället så märkte jag ingenting. Funderade lite på mina leder och konstaterade att jag inte har så ont när jag tänker efter och inte är jag så stel heller och vikten – inte kan jag skylla den på tabletterna nu när jag gått ner 12 kilo sedan i mars genom att faktiskt bara äta mindre.
Jaha, ja. Det var ett test och nu vet jag att jag ka fortsätta utan uppehåll i de fem år till som jag är ordinerad att äta exemestan.
Ett krasst inlägg så läs inte om du är känslig för fakta
Fem år är inget i cancersammanhang. Jag tänker på den ”gamla” Beverly hills 90210 stjärnan Shannen Doherthy som fick bröstcancer 2015 och sedan efter fem år hade en konstaterad spridning. Nu har hennes cancer spridit sig till hjärnan och hon behandlas för det.
Man kan aldrig vara säker och jag fattar inte folk som jublar över att det gått fem år och att dom är ”friskförklarade” Jaha? Det är ju bra om man är behandlingsfri men frisk? Kanske frisk men inte på något sätt fri från risken för spridning.
I officiell cancerstatistik har och använder man fortfarande antalet personer som lever efter 5 år som ett mått på behandlingens effekt. Tidigare jämställdes det med att patienten var botad. Detta är dock inte helt korrekt, då vid en del sjukdomar, dock inte majoriteten, kan en del återfall inträffa även efter 5 år. Man redovisar därför nu också cancerspecifik 10 års levnad som kanske är ett bättre mått på andelen patienter som är botade. Detta gäller kanske just bröstcancer. Generellt sett kan man dock säga att 5 års överlevnad är ett bra mått på en behandlings effekt, men med en viss reservation.
Det positiva är att i dag lever över 85 procent av kvinnorna 10 år efter bröstcancerdiagnos.
Så här 6 månader efter att jag började med exemestan känner jag att jag kan göra en utvärdering eftersom jag funderade på vad en ”bröstsyster” berättade förra sommaren.
Hennes morot för att fortsätta äta tabletterna är det 3 månader långa uppehåll hon gör, i samråd med hennes läkare, varje sommar. Det funderade jag på härom dagen och har försökt känna efter om det är något jag behöver
Det visade sig att benmineraltätheten, mätt i distala radius, sjönk med 6,1 procent bland de exemestanbehandlade jämfört med 1,8 procent bland kontrollerna. Mätt vid distala tibia var minskningen 5,0 procent i behandlingsgruppen och 1,3 procent bland kontrollerna.
Jag har kommit fram till att det inte alls behövs för min del för efter att jag skrev förra inlägget så har jag börjat styrketräna 3-5 dagar i veckan. Jag har idag noll problem med stela leder. Noll. Jag tänker inte ens på det så jag tror att jag fortsätter att stoppa i en tablett i dosetten varje dag. Vad gäller den sjunkande nivån av bentäthet så gör styrketräningen sitt till med. Jag lyfter helt enkelt vikter, så tungt jag orkar vid varje pass. Nu handlar det inte om att jag orkar så extremt tunga vikter. Än. Kanske fjäderlätta i jämförelse med andra men jag jämför mig bara med mig själv. Det känns bra helt enkelt.
Sedan jag skrev det förra inlägget så har jag minskat 7 kilo i vikt. Inte pga styrketräningen utan för att jag helt enkelt började styra vad som hamnar i munnen. Att jag jobbar lite i motvind pga av ålder och medicinering har inte märkts speciellt mycket även om det har varit exakt det jag skyllt på under senaste åren ”skyll på skoskav”. Inte ens den kanske något förslöade ämnesomsättningen pga min hypothyreos har märkts av. Det var helt enkelt mina vanor som har gett mig mer fett att bära på än kroppen riktigt orkat med.
Svårare än så var det inte.
Jag har inte varit intresserad av att på något sätt svälta mig men jag har noga loggat allt jag ätit och rejält ökat på min mängd proteiner i kosten vilket gjort att alla typer av sug på något i godis eller ostväg försvunnit.
Jag upptäckte min bröstcancer bara några dagar efter min hemkomst från Thailand 2017. Med facit i handen var det tur att jag inte märkte knölen där för då hade nog semestern blivit rätt så stressig men faktum är att jag inte varit i Thailand efter det men till hösten bär det av igen. Nu är jag redo!
…och sedan kollade jag hur mina makron ska se ut och det har jag loggat i MyFitnessPal varje dag. Typ kvällen innan för att veta vad jag ska äta dagen efter 🙂
Funderade lite på hur den nya medicinen påverkat mig och jag måste erkänna att skillnaden inte är så stor mot för att äta Tamoxifen. Jag är fortfarande stel i lederna så skillnaden där är inte stor. Det enda är att min hud kanske blivit lite torrare men det är nog ett vanligt fenomen i min ålder.
Men jag funderade ett tag och tog en Profhiliobehandling för drygt en månad sedan och kanske att jag inbillar mig men huden känns lite bättre. Med betoning på just lite.
Sedan vet jag inte om tidens senaste viktuppgång beror på ett gott leverne, att jag åkt mer bil än tidigare eller på medicineringen men det är definitivt dax att verkligen ta i tu med det för att slippa anmäla mig till Biggest Loser om några år.
Så livet pågår som vanligt så här fem år efter mina cellgiftsbehandlingar 🙂
Bröstcancer 